Jag känner en frändskap med Gunilla Linn Persson. Men mitt liv stötte inte på grund av missbruk, misshandel och självmord utan för att jag fick Addisons sjukdom.
Det är något med hennes språk, om att skriva för att överleva och om musiken. Jag vill prata om musik och poesi med Gunilla.
När jag läser Perssons nya roman lyssnar jag på Pēteris Vasks. Till Pater nosters crescendo förstår föräldrarna att deras ungdomar inte klarade stormen, att gud tagit sin hand från Roslagens vackraste ö Hustrun, som ligger på fel sida om människogränsen, där man gör ”efter gammalt”. Himlen rasar ner över föräldrarna, precis som stormen skalat barken av träden och gjort alarna nakna skalas köttet från mammornas och pappornas ben. Ungdomarna är tillspillogivna. Mandis, som vindbrunnen tog, kommer aldrig knyppla sin brysselspets.
Isen 1914 tog Hustruns ungdomar och skapade en hundra år lång grannfejd.
Dagens kvinna i havet, femtiofemåriga Ellinor, släkt med en av de tillspillogivna, letar efter ett raison d’être, sysslorna kan väl inte vara livet? Allt är flätat samman, det är lackviol och klosterträdgården, tjärhoven och vresrosor och nyckeln till alltings hemlighet ligger i gräset vid hallonsnåret.
Det är en kärlekshistoria ute vid Svenska högarna och mitt i flätan kan vi som älskar Perssons tidigare böcker och Skärgårdsdoktorn läsa in hennes egen mor som sa ta en banan istället för att erbjuda sin famn, fadern som gav henne ett livslångt trauma och att som vuxen återförenas med sin ungdomskärlek och nog hittar hon nyckeln till alltings hemlighet.
Hemåt över isen är första delen i en serie. Jag ser en succé i paritet med Kristina Sandbergs Augustbelönade trilogi.
Jag känner för att skriva ett pappersbrev till Persson: I Livstecken skriver du om att hitta ett slags stege till himlen, jag tycker att du har hittat den här. Tack för att jag fick läsa!
