Gunilla Bjur och Krister Engström | Arkitekter och fasader Göteborg 1850–1920

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

”2035 beräknas Göteborg ha 150000 fler boende.”

Så står det i Utbyggnadsplanering Göteborg, ett av stans otaliga strategidokument (snart finns det fler av dem än det finns invånare), och det är förstås en alldeles fantastisk siffra, en av stans största befolkningsökningar någonsin. Ändå orkar man knappt bry sig. Man är glad så länge man slipper få utsikten förstörd av ett nybygge.

Vid sådana tillfällen är det hoppingivande att se bakåt. Till en tid då expansionen var ännu mer dramatisk. Till en tid då man inte ville annat än att få utsikten förskönad av ett nybygge. Som arkitekturprofessor Gunilla Linde Bjur och fotograf Krister Engström gör i sin Arkitekter och fasader Göteborg 1850–1920, en foliant som gör tydligt hur hiskeligt torftigt dagens bostadsbyggande faktiskt är.

ANNONS

Inte för att detta är bokens syfte, långt där-ifrån. Detta är ingen bostadspolitisk inlaga utan en vacker, lustfylld och initierad tidsresa i fyrfärg på 150-grams silkesbestruket papper. En presentbok. Men ändå alldeles perfekt att drämma i huvudet på Mats Arnsmar och de andra politikerna i bostadsnämnden – se så ståtligt man kan bygga, se så värdigt kan man bo!

Avgångstiden är 1850-talets sotiga och bullriga industriella revolution. Då byggdes Göteborgs centralstation, den första i Sverige i cityläge, och det privata resandet fick sitt genombrott. Snabbt blev stadsbilden brokigare. De holländska influenserna från stadens begynnelse gav vika för ett mer expressivt uttryck, stränga, gula tegelfasader sprack upp i vänliga leenden (Landala egnahem), pillemariska skratt (Feskekôrka) och ibland rena asgarven (Tomtehuset). Stilarna avlöste varandra, kom och gick som vore det mode. Flyktigt. Vissa av byggnaderna är så tidstypiska att du kan gissa deras ålder på månaden när.

Influenserna importerades främst från Österrike och Storbritannien, men också från Amerikat, det förlovade landet dit en miljon svenskar utvandrade under den här perioden – båtarna avgick från Skeppsbrokajen. Många av tidens arkitekter överdoserade förstås på stilreferenserna som så plötsligt fanns tillgängliga – nationalromantiken, nygotiken, nyrenässansen, jugend – det var svårt att dra gränsen – men de allra bästa lånade med finess, parade uttrycken med sitt eget och bibehöll sin särart. Ungefär som Gert Wingårdh gör idag. En metod som kräver både ödmjukhet och uppkäftighet, både respekt för ursprunget och modet att högaktningsfullt strunta i det. Något som med åren blivit ett göteborgskt särdrag.

ANNONS

I Linde Bjurs och Engströms bok presenteras elva av dessa mästare. Efter att ha summerat Göteborgs historiska kontext i lättillgänglig text och arkivbild och tecknat stans makalösa expansion från hamnstad med 26000 invånare till industristad med över 200000 serverar duon lagom långa porträtt kompletterade med lagom långa projektbeskrivningar. Där strålar arkitekternas främsta verk i all sin prakt. Och tyngd. För även om von Gegerfelt, Bjerke, Peterson och de andra var extraordinärt flyhänta – många av husen är så infallsrika att man knappt kan se sig mätt på dem – är de flesta fasaderna i tegel eller natursten eller rusticerad puts. De fria formerna tycks fjättrade vid materialet. En konflikt som laddar husen med extra estetisk energi och förebådar den konstruktiva lätthet som utmärker 20-talet.

Vem Linde Bjur och Engström anser vara arkitekten framför alla andra under denna 70-årsperiod är uppenbart. Medan de flesta andra är representerade med två eller tre projekt har Hans Hedlund, stockholmaren som flyttade till Göteborg som 14-åring, hela sju stycken. En snedfördelning som i och för sig är lätt att förlåta – jag säger bara Dicksonska folkbiblioteket! – men ändå beklaglig; efter den här gedigna genomgången lär det dröja länge innan en förläggare ger ut ett praktverk om Hedlund själv.

ANNONS

Symptomatiskt för denna favorisering är bokens ändstation, 1920. Linde Bjur motiverar den med Jubileumsutställningen 1923, ”då inleddes en i flera avseenden ny epok”, men Hedlunds karriär spelar roll även här. 1921 gick han i pension från professorstjänsten på Chalmers och redan några år tidigare hade han börjat trappa ner den egna verksamheten. Hans sista verk i boken är från 1913, en svällande tegelborg på Föreningsgatan 32 – ett bostadshus som sannolikt kommer att överleva varenda en av de 100000 bostäder Arnsmar nu planerar till 2035.

I Arkitekter och fasader finns mycket att ta intryck av för dagens politiker och stadsbyggare. Hantverkskvaliteten och formviljan, förstås. Elitsatsningen på några av landets främsta arkitekter. Och, naturligtvis, utvidgningsplanerna som utgjorde förutsättningen för den snabba expansionen. 1921 års plan pryder eftersättsbladet. Den är enkel och överskådlig och fortfarande är stora delar orealiserade.

Är vi värdiga uppgiften?

MÄSTERVERK. Elva arkitekters främsta verk i Göteborg strålar i all sin prakt i Gunilla Linde Bjurs och fotograf Krister Engströms foliant Arkitekter och fasader Göteborg 1850–1920.

ANNONS