Så plötsligt står hon där på Flamingoscenen. Mitt i Slottsskogen. Tjugo minuter efter utsatt tid, vilket känns som det dubbla i strilande regn och svinkyla, kikar Grace Jones fram bakom ett draperi och i en lång svart cape och med en guldglänsande dödsmask för ansiktet börjar hon sjunga Nightclubbing.
Det sex man starka bandet känns med en gång extremt tajt och tillsammans med två körtjejer piskar 68-åringen snabbt upp ett stabilt sväng. Nichtclubbing glider över i This is och när Grace Jones lyfter på sin glänsande dödsmask och lättar på sin svarta cape förstår man varför hon dröjde 20 minuter. Hela Grace Jones är kroppsmålad, från topp till tå, i vita tribalmönster och dessutom naken från midjan och upp. Hon skrattar och dansar runt och sjunger riktigt, riktigt bra.
Jag har alltid sett Grace Jones mer som en underhållare än sångerska, och det är hon väl egentligen, men i fina Pretenderscovern Private life såväl som i en kort passage med Amazing grace visar hon upp sina imponerande röstresurser. Och för att vara 68 år uppvisar hon även en befriande lekfullhet i sitt uttryck.
Inför varje ny låt glider hon ut, lämnar scenen en stund och byter om till den ena personliga kreationen efter den andra. Skönt reggaegungande My Jamaican guy sjunger Grace Jones i någon slags zebrautstytsel och i den nya låten Shenanigans, från en kommande platta, hade hon kunnat vara Simbas galna kusin i Lejonkungen.
Med tanke på hur viktigt det visuella intrycket alltid har varit för Grace Jones förstår jag om hon vill utnyttja de möjligheter som faktiskt finns i att skapa olika kreationer och sceniska uttryck, i Slave to the rhythm till exempek rockar hon halvnaken med en ilsket röd rockring genom hela låten. Det är väldigt coolt.
Nackdelen med det är att spelningen tappar i tempo och stannar upp varje gång som bandet måste sluta spela och vänta på att Grace Jones ska byta om. Det hjälper inte att hon småpratar och skämtar med publiken under tiden, tvärtom försvinner lite av den magi som hon faktiskt lyckas bygga upp under varje låt.
Mer musik och mindre klädbyten nästa gång, ok Grace? För vi vill gärna se dig här igen.
