Gest – Gothenburg English Studio Theatre – har ett fint väderkorn. Det använder gruppen för att spåra upp nyskriven engelsk dramatik, oftast framsprungen vid sidan av de största scenerna. Vittringen från Dawn Kings Foxfinder lär ha varit stark, pjäsen har fått flera priser, och Gests iscensättning ger utmärkt bevis på varför.
Ett samhälle med problem jagar syndabockar, någon förklaring till eländet måste finnas. Den engelska landsbygden – i obestämd, öppen tid – är myllan när King låter rädsla och fanatiskt kontrollbehov gro för att slå ut i absurd galenskap.
Bondeparet Sam och Judith väntar spänt på besök. Vad inspektören som anländer ska undersöka håller texten effektivt på, men det visar sig vara förekomst av räv. Djuret har utnämnts till samhällets största fiende och inspektören har sedan barnsben hjärntvättats för att jaga det. Fast det är medborgarnas liv han kontrollerar och beskär.
Scenografen Ger Olde Monnikhof antyder ett hus av grova bräder, men köket blir lätt fält eller skog med hjälp av ljusets stämningar och fantasi. Abbey Wrights regi håller dialogen i realistiska tyglar. Den engelska texten flyter fram i ett effektivt, avskalat spel som skapar eftertryck åt det alltmer skruvade skeendet. Inspektören finner gården smittad av räv. Tvivlet börjar gro och får fäste i bondens dåliga samvete över sonens död. Jakten eskalerar.
Skådespelarna utgör en ypperlig, samspelt kvartett. Owen Sharpe, som den i jorden grundade bonden, rubbas av anklagelserna och går från lugn till vansinne. Jack Bannons unge inspektör är en livsfarligt spänd predikant, självförbrännande indoktrinerad i sin tro.
Kvinnorna representerar två sidor av sunt förnuft. Kristina Brändén Whitakers hustru försöker överleva genom att balansera i den tilltagande galenskapen. Emily Astons resoluta granne talar klarspråk, men köpslår och väljer slutligen att fly.
Tillsammans skapar ensemblen en tät och spännande jakt på räv och sinnesro. Jag är lättad över att Dawn King inte valde vargen som symbol.
