Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Goran Vojnovic | Jugoslavien, mitt hemland

Goran Vojnovic böcker brukar bli pyramidala succéer på Balkan. Björn Gunnarsson hoppas att även nya romanen Jugoslavien, mitt hemland, ska fylla en viktig funktion.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ROMAN

ROMAN

Goran Vojnovic

Jugoslavien, mitt hemland

Översättning: Sophie Sköld

Rámus

Vladan, huvudperson och jagberättare i slovenske Goran Vojnovic roman Jugoslavien, mitt hemland, har all anledning att ställa den klassiska frågan: Vad gjorde du i kriget, pappa? När Slovenien förklarar sig självständigt från Jugoslavien i juni 1991 är pappan officer i jugoslaviska armén. Vladan är elva år gammal och förstår inte mycket av den politiska händelseutvecklingen. Pappan försvinner i det kaos av krig, folkmord och etnisk rensning som bryter ut.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

FÖRST NÄR VLADAN blivit en vuxen man många år senare får han reda på att pappan lever. Och inte nog med det: han är efterspanad av krigsförbrytartribunalen i Haag. Han har mejat ner civila i en kroatisk by den där ödesdigra novembermånaden 1991, när den jugoslaviska folkarmén alltmera övergick till att bli den serbiska folkmördararmén.

Vladan ger sig ut på en förvirrad odyssé genom de nya staterna Kroatien, Bosnien och Serbien, i jakt på pappans gömställe. Precis som i sin hyllade debut Blattejävlar vill Vojnovic skildra samhället på Balkan som genomsyrat av kulturrasism. För övrigt återanvänder han betongförorten Fuzine utanför Ljubljana även i den nya boken. Det är där Vladan växer upp, det är där han blir en kroniskt deprimerad, bitter, ensam och rotlös man som aldrig sagt att han tycker om någon enda människa.

GORAN VOJNOVIC BERÄTTAR direkt och mycket sarkastiskt, på en gång detaljerat men också slängigt och liksom otåligt. Det han har att säga om Balkankrigens orsaker – det oändliga minne för historiska oförrätter som författaren kallar ”infantil balkankänsla” – har formulerats av andra. Men här gestaltas det på psykologisk och moralisk familjenivå. Vladans liv är förstört, liksom miljoner andras, för att folkmorden bara är fortsättningar på andra, tidigare krig. Alla är insvepta i ett öde de varken kan eller framför allt vill ta sig ur. Vojnovic böcker är pyramidala succéer på hela Balkan, och fyller förhoppningsvis en viktig funktion som traumabearbetning.