Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Sandy Walsh och Zahra Ahmadi.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    GEST | This Wide Night

    Engelskspråkiga relationsdramat This Wide Night är diskbänksrealism när den är som bäst. En nödvändighet i vår tid, tycker Mikaela Blomqvist.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    TEATER

    TEATER

    GEST – Gothenburg English speaking theatre | This Wide Night

    av Chloë Moss

    I rollerna: Sandy Walsh, Zahra Ahmadi

    Regissör: Gary Witaker

    Regiassistent: Amanda Wigand

    Ljusdesign: Fredrik Glahns

    Ljuddesign: Karl Wassholm

    I den brittiska engelskan spelar sociolekter en betydligt större roll än i svenskan. Språkets dialektala färgning markerar inte bara geografisk tillhörighet utan också i mycket hög utsträckning klass.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    När bokstaven H uttalas stumt genom hela Gothenburg English Speaking Theatres uppsättning av brittiska författaren Chloë Moss This Wide Night är det alltså en nog så tydlig markering.

    Nåväl, nu hade säkert åskådaren kunnat lista ut huvudpersonernas socioekonomiska status ändå. Hagateaterns redan nätta scen har krympts till närmast klaustrofobisk storlek och scenrummet utgörs av en minimal lägenhet med avskavda tapeter. Inredningen är minst sagt spartansk: en fåtölj, en tv, en säng och en naken glödlampa.

    I detta lilla kyffe sitter den unga exfången Marie hålögt parkerad framför tv-apparaten, iklädd tre storlekar för stor T-shirt och med håret hängande ner i ansiktet, när hennes före detta cellkamrat, den medelålders nyfrigivna Lorraine dyker upp. Iförd ett rosa velour-set med omodern tofs i nacken och andan i halsen, mer eller mindre tvingar hon sig in i lägenheten för att efter ett tveksamt medgivande från Marie tillfälligt bosätta sig där.

    Strax blir det uppenbart att de båda kvinnorna saknar vänner, familj eller överhuvudtaget kontakter utanför fängelset. Marie har gjort slut med sin crackmissbrukande pojkvän och försörjer sig som prostituerad. Och den arbetslösa men alltjämt hoppfulla Lorraine försöker med blandad framgång ta upp kontakten med sin nu vuxna son, trots att denne adopterades bort av socialtjänsten över 20 år tidigare.

    Men This Wide Night är främst ett relationsdrama, inte så mycket drivet av den yttre handlingen som av karaktärernas förhållande till varandra. Ett förhållande som i Lorraines och Maries fall ingalunda är oproblematiskt.

    Marie, skickligt gestaltad av Zarah Ahmedi, växlar tvärt i affekterna. Hennes lätt framåtböjda kroppshållning signalerar växelvis ångest och aggressiv retfullhet. Likaså är Sandy Walsh mycket trovärdig som den nervöst pladdriga Lorraine vars tonläge, inte minst när det är som glättigast, hela tiden riskerar att skruvas upp i en hetsig falsett. Denna eviga svada bidrar också med en halvflamsig svart humor utan vilken övermåttet av misär och hopplöshet hade blivit alltför svårsmält.

    Detta är helt enkelt diskbänksrealism när den är som bäst. Och det är ju en genre som är inte bara relevant utan rentav nödvändig i vår samtid där människor döms ut för att de haft den dåliga smaken att födas med fel dialekt, i fel klass och i fel familj.