”Jag har aldrig varit i Brygge men jag har sett filmen”, sa en man jag mötte på TUR-mässan. Han syftade på Martin McDonaghs gangsterkomedi In Bruges (2008), där två engelska yrkesmördare under några veckors tid blir strandsatta i den flamländska staden. I stort sett samtliga sevärdheter fångas på bild; Brygges turistkontor har senare låtit trycka en speciell karta som pekar ut alla viktiga inspelningsplatser.
Vanligtvis pågår en eller annan kulturfestival i Brygge. 20 procent av stadens budget går till kulturen, minst tio gånger så mycket som i de flesta europeiska städer – en klok investering. Varje år besöks orten av tre miljoner turister. Vid sidan av det rika kulturlivet är det främst konstmuseer, gourmetrestauranger och pittoreska, historiska miljöer som lockar – vackra husfasader, det mäktiga klocktornet, stilla kullerstensbelagda gränder och slingrande kanaler där svanar majestätiskt glider fram.
Från början av 1200-talet till slutet av 1400-talet var Brygge den viktigaste hamn- och handelsstaden i Nordeuropa. Här möttes sjöfarare från världens alla hörn för att utbyta varor och valutor. Affärerna gjordes upp på torget framför ett pampigt hus som ägdes av familjen Van der Beurze. Så föddes det flamländska och sedermera internationella ordet ”beurs”: ”bourse” på franska, ”borsa” på italienska och ”börs” på svenska.
Från 1385 och knappt hundra år framåt ingick Flandern i hertigarna av Bourgognes välde. I Brygge inrättade de ett av sina favoritresidens; de franska hertigarna älskade god konst och understödde frikostigt talangfulla målare som bosatte sig i staden, exempelvis Jan van Eyck och Hans Memling.
Brygge var ett livaktigt centrum för handel och konst. Men en bit in på 1500-talet dog staden nästan ut. Floden Zwijn, med vilken Brygge stod i förbindelse med havet, sandades igen och blev ofarbar. Sjöfarten och handeln flyttade till Antwerpen. Brygge blev ett samhälle som under sekler framåt låg i träda.Just därför kom de centrala delarna att förbli nästan oförändrade; det fanns varken pengar eller vilja att modernisera och bygga nytt. Den senmedeltida stadskärnan är idag i stort sett intakt.
Turisterna började söka sig hit efter att den franskspråkige, belgiske symbolisten Georges Rodenbach 1892 publicerade sin roman Bruges-la-Morte (1892). Med titeln Brygge-den-Döda har den nu kommit i utmärkt nyöversättning av Leif Jäger.
Berättelsens huvudperson, änklingen Hugues Viane, har efter hustruns död instinktivt sökt sig till Brygge för att sörja sin älskade. Han har valt staden för dess tungsinne, för dess tomma, tysta, gråa, melankoliska gränder och kanaler som hjälper honom att bearbeta sorgen: ”Brygge var hans döda. Och hans döda var Brygge. Bådas öden förenades till ett enda. Det var Brygge-den-Döda, gravlagd mellan sina kajer av sten, med kanalernas vatten stelnat i sina ådror, sedan havets stora pulsslag hade slutat slå.” I ett genomskinligt relikskrin av kristall förvarar han den döda hustruns hårfläta som han tillber varje dag.
En afton, under en av sina ensliga promenader, får Hugues syn på en ung dam – en dansös vid teatern, ska det visa sig – som är till förvillelse lik den kvinna han mist och saknar så förtvivlat. Han följer efter och blir besatt av dansösen. Hon låter honom hållas, snarast besatt av hans förmögenhet.
Det hela tar en ände med förskräckelse – upplösningen är högst melodramatisk – men egentligen har handlingen i berättelsen mindre betydelse än de symbolistiska stämningarna. Brygge är romanens egentliga huvudperson; de gestalter som rör sig på stadens gator är staffage. Den yttre miljön speglar Hugues Vianes inre känslor och själstillstånd.
Georges Rodenbach avled 1898, endast 43 år gammal. Hans roman Bruges-la-Morte var då redan berömd och översatt till flera språk. Författarens tidiga död skapade myter kring och ökade ytterligare intresset för boken. Konstnärer, diktare och intellektuella vallfärdade till Brygge för att uppleva den sorgmodiga och bitterljuva stämningen i ”den döda staden”. Från Sverige kom författaren Oscar Levertin och målaren Olof Sager Nelson.
”Blott ett par steg från centrum, ut på de långa gatorna, ner mot kajerna, tycks all rörelse död, all färdsel förstummad”, skriver Oscar Levertin i ett resebrev från sent 1890-tal. Och så kan det kännas också idag, åtminstone på kvällarna när den sista turistbussen har lämnat centrum. Då är man övergiven i Rodenbachs stad, i det döda Brygge – ett mänskligt väsen. ”Den får makt över alla som vistas där, påverkar dem med sina scenerier och sina klockors klang”, skriver författaren i bokens förord.
Romanen tillhör kanske inte världslitteraturens mästerverk. Men visst är den en klassiker – suggestiv, passionerad, makaber och alldeles underbar. När man väl har läst den är längtan till Brygge lika ofrånkomlig som oemotståndlig.
