Eric Blair var inte bara fångad av historien – han levde den, skapade den och skrev den. De vältempererade seminarierummen var honom främmande och snarare än att betrakta tillvarons gåtfullheter och existentiella slukhål genom teoretiska abstraktioner gav han sig – bokstavligen – i kast med dem fysiskt. Hans åsikter grundades ytterst i egna erfarenheter och upplevelser, vilket i kombination med ett frispråkigt rättvisepatos gjorde att han återkommande hamnade på fel sida av den officiella, påbjudna hållningen. Trots det, eller snarare just därför, kom Eric Blair att bli en av nittonhundratalets mest betydelsefulla författare och journalister.
När Eric Blair (1903-50) publicerade sin första reportagebok, Down and Out in Paris and London (Nere för räkning i Paris och London), var han trettio år. Det stod dock inte Eric Blair på omslaget, utan George Orwell; en författarpseudonym som kombinerade det kanske mest brittiska av alla personnamn med floden Orwell i grevskapet Suffolk – det senare en fingervisning om Eric Blairs innerliga relation till det engelska landskapet.
George Orwell var en hängiven journalist och stundom lysande essäist. Förmodligen bäst känd, åtminstone i vårt land, är han emellertid som författare till dystopierna om dels det kommunistiska tyranniet, skildrat i Djurfarmen, dels den slutgiltiga statstotalitarismen, tecknad i 1984. Det ligger följaktligen nära till hands att uppfatta George Orwell först och främst som förnyare av den politiska prosan, men flera av hans essäer och reportageböcker, som exempelvis de mästerliga Vägen till Wigan Pier och Hyllning till Katalonien räknas med rätta som klassiker.
Nyligen gavs essäsamlingen Som jag behagar ut, med ett begränsat urval av George Orwells artiklar och essäer, samtliga lyhört översatta av Peter Handberg. Det snäva urvalet känns inledningsvis som ett tillkortakommande, men det visar sig snart att utgivaren Anders Bergman på Natur & Kultur har lyckats med att väl täcka in de mest betydelsefulla ämnen som Orwell uppehöll sig vid.
Det är framför allt två essäer som står ut. Dels På Raspen från våren 1931, dels Att skjuta en elefant som publicerades 1936. Den första är ett slags reseskildring till den existentiella nollpunkten; livet i och runt ett arbetshus för hemlösa och luffare – liksom för George Orwell själv som under några år avsvor sig allt han tidigare varit och ägt för att granska verkligheten i vitögat. Det är vulgärt i bristen på humanitet, vidrigt i sina detaljer och vämjeligt att bara tänka på. Längre bort från den litterära romantikens arkaiska landskap går det knappast att komma, eller för den delen från arbetarlitteraturens äppelkindade, proletära hjältar.
Att skjuta en elefant är Orwells bokslut med den brittiska kolonialismen. Som nittonåring hade han tagit anställning vid kolonialpolisen i Burma, då en del av brittiska imperiet. I likhet med många andra var nog hans intentioner goda, men efter några år växte hans tvekan för hela projektet vilket utmynnade i grundmurad avsky för all slags imperialism. Essän arbetar inte med de stora slagorden och breda penseldragen, utan är snarare en psykologisk beskrivning och förkastelsedom över vad kolonialismen gör med alla som kommer i dess närhet.
Som jag behagar innehåller även flera andra intressanta bidrag, om exempelvis antisemitismen i Storbritannien, reflektioner kring hans deltagande i spanska inbördeskriget – där Orwells antikommunism grundlades – och frågan om nationalismen. I centrum för samtliga texter i essäsamlingen står Orwell som politisk essäist. Hans stil är avskalad, skarpögd och alltid engagerad. Möjligen anar läsaren att hans perspektiv stundom blir så koncentrerat att överdriften gör sig gällande. Men, och det är också poängen, att läsa Orwell är att inte veta slutsatsen i förväg – vilket alltför ofta skiljer honom från såväl dåtida som samtida skribenter i samma skrå.
George Orwell kallade sig demokratisk socialist och hans förhållande till socialismen skymtar glimtvis förbi i Som jag behagar. Exakt hur hans socialism skall förstås är kanske inte helt klart, och det spelar väl heller ingen stor roll. Han var dock i ständig konflikt med den officiella, brittiska kulturvänstern trots att han sällan diskuterade teoretiska spetsfundigheter eller teman i socialismens idéhistoria. Hans politiska inspiration kommer heller inte ifrån moderna teoretiker, utan sprang snarare ur traditionen från radikala engelska bonderörelser.
Skälet till konflikterna med den stalinistiskt dominerade kulturvänstern var, enligt Orwell, deras oförmåga och ovilja att se någonting fel med Sovjetunionen och att de alltid var redo att försvara övergreppen och massarkebuseringarna enligt principen att ändamålen helgar medlen. Detta gjorde den ständigt frihetsförsvarande individualisten Orwell ursinnig och det var också skälet till att han beslutade sig för att avslöja kommunismens sanna väsen i den satiriska djurfabeln Djurfarmen – där, som bekant, alla djur är jämlika även om några är jämlikare än andra.
Boken, vilken ansågs som för känslig att publiceras under andra världskriget, mottogs av den brittiska kulturvänstern med hård kritik. Många ansåg att boken aldrig borde ha fått skrivas och att Orwell inte var en riktig författare. Det självgoda maktspråket känns igen än idag och Orwell själv skrädde inte orden, hör bara: ”Var och en som utmanar rådande ortodoxi finner sig själv tystad med överraskande effektivitet. En genuint omodern åsikt får nästan aldrig en chans att försvara sig, vare sig i populärpressen eller i kultursnobbarnas tidskrifter.”
Som jag behagar är ett värdefullt komplement till den som redan lärt känna George Orwell. Som ingång i författarskapet är den dock en smula oöverskådlig samtidigt som somliga av texterna inte direkt blivit bättre av att lagras.
Att läsa Orwell är emellertid alltid en uppfriskande upplevelse och jag skulle fara med osanning om jag inte tillstod att jag saknar honom idag. Han skriver aldrig strunt, utan tar alltid tag i sådant som verkligen betyder någonting. Språket och populärkulturen i stort är också berikat med en hel parad med orwellska begrepp, myntade för att gissla enfald, överhet och tyranni: tankepolis, kallt krig och Big Brother är bara tre exempel – och med det sista avsåg Orwell förstås något helt annat en såpopera på tv.
