Tysklands finaste litterära utmärkelse är Georg Büchnerpriset. Akademin för språk och diktning i Darmstadt har utdelat det sedan 1923, men med en djup paus åren 1933-1944. Att priset tillkom 1923 är signifikativt. Büchners betydelse för tysk litteratur för en hundra år sedan blev som ett knivhugg – och kniven hette Woyzeck, en pjäs som fick urpremiär i München 1913 och som Alban Berg sedan gjorde till operan Wozzek 1925.
Büchner sågs som ett juvenilt geni som varslade om allt det moderna och antiborgerliga i tyska litteraturen. Alltså expressionismen. Sedan har pjäsen rusat genom decennierna. Ingmar Bergman (1969), Werner Herzog (1979) och Robert Wilson/Tom Waits (2002) gjort sina Woyzeckar. Stefan Metz visade en bildtät Woyzeck på Göteborgs stadsteater 2006. Michael Thalheimers uppsättning på Dramaten förra hösten blev hett hyllad. Woyzeck spelas alltså för jämnan. Han har förblivit en samtida.
Georg Büchner hann endast författa tre skådespel och en prosaberättelse. Vid sidan av de verken finns några brev, den berömda pamfletten Hessiska lantposten (”Fred åt stugorna! Krig åt palatsen!”) samt en avhandling om flodkarpens nervsystem. Han studerade i tyska Giessen, skrev sin litteratur i franska Strasbourg och föreläste om anatomi i schweiziska Zürich. Där dog han 1837 i fläcktyfus, bara 23 år gammal. Büchner fick aldrig se sina pjäser på scenen.
Numera finns hans Dramatik och prosatexter till handa i en volym. Jag har väntat på den här boken i säkert tjugo år. Jag visste att Lars Bjurman var i färd med en Büchneröversättning, men kände till hans sätt att arbeta – snigelfart och ackuratess. Lars Bjurman gick oväntat bort 2008. Jag visste då att översättningen var färdig, men tiden gick ... och så kom den till slut. Trots att jag är väl bekant med texterna sedan tidigare blev de nu ändå synliga på nytt vis. Skarpare, obevekligare, grymmare.
Tre pjäser. Det betyder Dantons död, hans pjäs om franska revolutionen som dramatiserar jakobinernas förvandling av republiken till polisstat. Vidare hans lustspel Leonce och Lena, skenbart kluckande men med mörkt politiskt underliv. Och så den ständigt uppförda Woyzeck om den hunsade knekten som berövas sin hustru, som knivmördar henne och sedan dränker sig själv. Till dessa pjäser kommer den förunderliga prosan om Lenz.
Woyzeck är som ett urdrama som nästan verkar skrivet av den fattige och förtvivlade Woyzeck själv – de dunkla, brännande scenerna har reducerats på precis all psykologisk sällskapslek. Pjäsen är som en feberdröm. Woyzeck ränner likt en uppfälld rakkniv genom världen. Det blir en sorts förexpressionism som inte hunnit inflammeras till gestik. Istället får vi i snabba lopp bilder av en värld utan misskund. Bara rika har moral, får Woyzeck veta. Om något är Woyzeck en pjäs om människoföraktet i en tid där repressionen sitter klistrad i samhällsväggarna. Det är Büchners djupa fatalism som driver fram scenerna.
Allt i den skenbart lekfulla Leonce och Lena är som omvänt i Woyzeck, men faktiskt varslat redan i pjäsen om Dantons död som skrevs två år tidigare. Büchners förstlingsverk är närmast ett stycke politisk journalistik i dramaform. Vi får följa huvudrollerna på vägen till giljotinen. Själv levde Büchner sitt unga liv i spåren av julirevolutionen 1830. Han är republikan i hertigdömet Hessen och sympatiserar med Det unga Tyskland. Därför hade han polisens ögon på sig och fick vara extremt försiktig. Hans hat mot överhetens anspråk på legalitet var ändå oböjligt: ”Skall i vår tid något hjälpa, så är det våld”, skriver han till föräldrarna 1833. ”Jag har vant mitt öga vid blod.”
Detta hade kunnat bli revolutionsromantik och desperanto om inte Büchner i sin gestaltning var så sårad av det mänskliga tillståndet: ”Den enskilde är bara ett skumflarn på vågen, storhet en ren tillfällighet, tankens makt en lek med dockor...”. Våldet blir som inmängt i Büchners utskurna språk. Han ser folkförtrycket men bortom politiken förnimmer han också en metafysik. Världen regeras av underkastelsens järnlag: ”Jag har studerat revolutionens historia. Jag har känt mig tillintetgjord av historiens hemska fatalitet.” Livet är en katastrofzon och det är nog därför Woyzeck ständigt spelas som drabbande tablåteater.
Det förstår man på annat vis av hans prosa i berättelsen Lenz. Den handlar om den förkomne förromantikern Jakob Michael Reinhold Lenz som blir förryckt under en bergsvandring i Vogeserna. Berättelsen växlar mellan kiselfin naturblick och inre skakningar. Däremellan ryms ett råkallt tomrum. Till sist ropar tystnaden till Lenz från hela horisonten. Man tänker gärna på den tidigare Caspar David Friedrichs målningar, fast nu i ett senare och mer akut stadium av gudsförlust.
Varför skriver Büchner om just Lenz? Kanske därför att han läst dennes Anmärkningar om teatern där Shakespeare spelar nyckelrollen. Det finns en så stark Shakespeareeffekt i pjäser som Dantons död och Woyzeck, inte bara från Hamlet utan – anar jag – även från Macbeth när det gäller upplevelsen av ett historiens ödeshjul. Büchner började enligt en uppgift att läsa Shakespeare som fjortonåring.
Büchners livskänsla bottnar därför både i realiteten och i litteraturen. Som en hypersensitiv kropp upplever han både förtvivlan och förstelning. ”Jag är en automat”, heter det i ett brev – men samtidigt är hans litterära stil instinktivt känslig för varje falsk ton. Men han kan också vara rolig, riktigt rolig (”Kungen av Bayern låter förbjuda osedlig litteratur! då kan han inte publicera sin egen biografi, för det hade blivit det snuskigaste som någonsin skrivits!”).
Lars Bjurmans dramaöversättningar kan vara subjektivt nyckfulla och precisa på samma gång. Woyzeck är en pjäs man inte riktigt vetat ordningen på. En rapsodi i svart och rött. Bjurman väljer att inte inleda som brukligt med rakningsscenen, men rakkniven är ändå pjäsens början och slut. Utan den inledningen förlorar pjäsen faktiskt en del av sin... skärpa. Allt beror på utgåva. Annars är mitt intryck att Bjurman närmast tillskär meningarna. Han ser hur Büchners text saknar ungefärlighet. I sitt förord påstår Bjurman att Büchnerpriset tillkom 1951 (i så fall med expressionisten Gottfrid Benn), men det stämmer alltså inte. Förlaget kunde ha faktakontrollerat.
Vad hade Büchner gjort om han levde i dag? Han flydde undan säkerhetstjänsten till Schweiz. Han trodde på en absolut rättviseprincip och hade nog gillat en Edward Snowden, men hans bröst bestod inte bara av bultande idéer.
Sista brevet till fästmön bevisar det vackert: ”Du kommer snart? Mitt ungdomliga övermod är redan förbi, jag blir gråhårig annars, jag måste hämta styrka ur Din inre lycksalighet och Din gudomliga frimodighet och Ditt härliga lättsinne och alla Dina dåliga egenskaper, elaka flicka. Addio piccola mia!”.
ÄMNET
Georg Büchner (1813–1837) var en tysk författare, revolutionär, zoolog. Hade vid sin död vid 23 års ålder författat några av tyska litteraturens bestående klassiker, som pjäsen Woyzeck. Mikael van Reis skriver om en samlingsvolymen Dramatik och prosatexter, en bok han väntat på länge.
SKRIBENTEN
Mikael van Reis är kulturskribent och medarbetare på GP kultur.
