Jonas Gardell, aktuell med ny roman.
Jonas Gardell, aktuell med ny roman.

Gardell skriver om skulden

ANNONS
|

Jonas Gardell varnar mig innan, han kommer att gråta. Betrakta mig som en gravid kvinna med hormoner som rinner över, säger han. Han har bara några få timmar kvar till semester och är utarbetad. Men framför allt har romanprojektet Torka aldrig tårar utan handskar varit ett gigantiskt sorgearbete, över dem som dog i aids, över dem som inte dog och över ett samhälle som vände sig bort i avsmak i stället för att sträcka ut en hand.

Så Jonas Gardell, proffsig och medietränad sedan tonåren, gråter. Flera gånger under intervjun. Däremellan är han arg, fruktansvärt arg.

En dammlucka har öppnats

ANNONS

– En dammlucka har öppnats efter att jag skrev färdigt. Vi som överlevde har förträngt. Vi dog inte. Det är en skuld. Våra vackraste och bästa vänner dog medan vi levde vidare, berättar Jonas Gardell när vi träffas i förlaget Norstedts enorma stenblock till byggnad på Riddarholmen.

I höst är han dubbeltaktuell med sin episka historia om hur aids kom till Sverige. Dels kommer första boken av tre, dels visas en tv-serie som baserar sig på böckerna. I centrum står Rasmus, som efter studenten lämnar Koppom för att flytta till Stockholm, och Benjamin, ett hän­givet Jehovas vittne som motvilligt inser att han är homosexuell. Runt dem finns älskare och vänner, föräldrar, som alla får utrymme. En lika viktig roll spelar samtiden, som Jonas Gardell för in i berättelsen via tidningsrubriker, politiska beslut och avgörande händelser i historien om aids.

En berättelse om Sverige

Han beskriver romanprojektet som en berättelse om Sverige och Stockholm, sett genom homo­rörelsen. Det är viktigt för honom att kunna säga att allt är sant, att allt har hänt. Speciellt gäller det del två och tre, som Jonas Gardell beskriver som oerhört sorgliga.

Varför är det så viktigt att allt måste vara sant?

– Samhället bär på en kollektiv förträngning och en skuld. Vi har aldrig pratat om de här åren. När bromsmedicinerna kom 1996 la vi alla locket på och låtsades som att inget hade hänt. Tidningar, myndigheter, läkare, präster, poliser, alla bär på en kollektiv skam och skuld över hur de här vackra unga männen behandlades. De led inte bara av en vidrig sjukdom, de blev också förnedrade av samhället, vägrades tandvård, vägrades relevant läkarvård. Och när de dog las de i svarta sopsäckar med tejp runt där man skrev ”smittofara”, trots att man visste att det inte smittade så.

ANNONS

Medierna får en hel del kritik för hur de rapporterade om sjukdomen.

– De flesta tänker att Sverige alltid har varit ett storsint och liberalt land, med liberala medier. Men i helvete heller. Många tidningar hetsade mot bögar. Aftonbladet tillät sig rubriken: bögar är mördare som sprider aids. DN tillät sig att skriva: bögar kopulerar som djur. När Expressen 1985 ska skriva om hur man blir smittad konstaterar man att kyss och hångel inte smittar. Det illustreras av ett vackert ungt heteropar. Det som smittade var i stället så kallade bögkontakter, vilka alltid illustrerades av en medelålders man med bar överkropp på någon diffus porrklubb.

Var 19-20 år

– Vi var vana att bli sedda som den främmande andre. Vi var skyldiga. Insändare oroade sig för nattvardsvinet, då kunde ju oskyldiga bli smittade.

Samhällets negativa inställning bidrog till att viruset fick spridning, det är Gardell övertygad om.

– Innan sjukdomen kom gick homosexuella sällan till läkare, hade mycket könssjukdomar och nedsatt immunförsvar. En annan grogrund var förstås 60- och 70-talens idé om att man skulle ha en massa sex. Men hade samhället aldrig förtryckt homos hade sjukdomen aldrig uppstått som den gjorde.

Själv var han nitton-tjugo år när sjukdomen kom – precis som Rasmus är när han kommer till Stockholm och tackar ja till all sex han kan få. Det är också Rasmus som har flest beröringspunkter med sin skapare, även om Jonas Gardell i allra högsta grad lever och har hälsan.

ANNONS

Smittad av artighet

– Pojken som inte kan säga nej till något, det var jag som ung. Jag hade oerhört mycket sex och anledningen till det var att jag bockade och sa tack varenda gång någon visade minsta lilla intresse. Som när Rasmus blir knullad för första gången och känner något på mannens rygg, det som vi läsare förstår är kaposis sarkom. Man vill bara skrika: ”gå därifrån när du har chansen”. Han blir smittad av ren artighet och det skulle jag kunnat bli, jag hade mycket sex av artighet.

Berättelsen får en nerv som den bara kan ha av att författaren har varit mitt i det, tror Gardell.

– Det finns en scen i boken när Rasmus mamma ringer efter att den första mannen har dött i aids i Sverige. Hon är orolig att han att han är ledsen för att han kanske hade känt mannen. Det gjorde min mamma också. I sängen hade jag då en tillfällig förbindelse, en amerikansk regissör som jag hade raggat upp på Filmhuset. Ett år senare var han död och jag insåg att jag låg med döden natten då den första svenska killen dog i aids.

Ett mirakel

Att han överlevde och inte blev smittad beskriver han delvis som ett mirakel, delvis som en konsekvens av att han utan att veta det föredrog att ha sex på ett sätt som ”inte var det allra farligaste”. 1986 träffade han Mark Levengood och beskriver det som att de räddade sig till varandra.

ANNONS

– När folk frågar mig hur jag klarade mig de här åren har jag i min förträngning sagt: jo, det var väl bra. Men jag var på fler begravningar mellan 19 och 23 år än i mitt övriga liv. Fyra av mina nära vänner tog livet av sig inom loppet av tre månader. De hade fått precis fått beskedet. Hade fyra nära vänner tagit livet av sig i dag hade jag blivit knäckt.

– En nära vän hade begravningskostymen hängande på en galge på kontoret. Det var praktiskt att inte behöva gå hemom när han skulle på begravning. Det var som ett krigstillstånd.

De här berättelserna har levt med dig under hela ditt författarskap. Du har berört dem tidigare, men bara glimtvis.

– Det tog den här tiden, jag har inte kunnat skriva det förrän nu. Samtidigt har jag skrivit under hela tiden. I min första pjäs, Ömheten som kom 1987-88, finns Benjamin och Rasmus med. Men det är först nu som jag vågat låta allt komma till ytan. Jag ville att ge de här vackra unga männen som vi aldrig fick lära känna, som inte var så kallade bögkontakter utan fina unga människor, stort utrymme.

Visste han skulle dö

ANNONS

Det svåraste var bilderna som dök upp ur minnet och under researcharbetet, som när mannen som i boken kallas Lars-Åke firade ­födelsedag, bara några veckor innan alla visste att han skulle dö.

– Han hade en jättefest på en gård och det vällde in presenter, som han aldrig skulle öppna. Både vi och han visste det men vi kom ändå med dem som en besvärjelse. Han såg ut som ett skelett, kostymen var för stor och vi sjöng ja må han leva.

Du pratar om din skuld och den kollektiva skulden. För den sjuke fanns en annan känsla, skam, som dina huvudpersoner bär på olika sätt.

– Första boken handlar ju mycket om att komma ut, att kräva och våga ett anspråk på kärlek. Romanens nyckelmening är ju ”jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig”. Det är ju stort i varje människas liv, men att för en homosexuell på den tiden våga säga de orden var något oerhört. Att veta att jag därmed är den så kallade bögkontakten, den samhället varnar oss för. Vi var alla uppväxta med självföraktet, när sjukdomen kom var det många som dömde sig själva som skyldiga och såg den som ett straff för kärleksanspråket.

ANNONS

Möts med annan respekt

När Jonas Gardell debuterade som romanförfattare med Passionsspelet fanns aids med som underliggande tema.

– Expressen skrev: ”äcklet och avsmaken vältrar sig över läsaren”. Någon kallade boken H-son-prosa (efter porrtidningsutgivaren Curth H-son) som inte hade något i svensk litteratur att göra. Nu skriver jag om sex och aids igen och möts med en helt annan respekt.

Även om aids var en katastrof för manliga homosexuella, bidrog sjukdomen paradoxalt nog till att samhället blev mycket öppnare. Utan aids tror Jonas Gardell att det hade dröjt mycket längre innan homosexuella fått gifta sig.

– Samhället hade inte råd att låta homosexuella fortsätta bara vara den främmande andre. För att skydda heteros från sjukdomen var man tvungen att nå ut till de homosexuella genom att vinna deras förtroende. För första gången sa samhället: ”ni kan lita på oss”.

Själv spelat roll

En stor roll i att normalisera homosexualiteten har Jonas Gardell själv spelat. Han var tidigt med och debatterade i medierna, och ironiserar över att det var för att han och Mark skulle få gifta sig som lagstiftningen ändrades.

ANNONS

– Tidningarna älskade mig, jag var formulerad, rolig, snygg och identifierbar. Jag och Mark blev paret man kunde tycka om även om man inte gillade bögar. Jag var och är väldigt förälskad i honom, men utåt har vi aldrig pratat om att vi är monogama. Det kan vara så, eller inte. Det var rollen vi hade att spela. Det var inte intressant hur vi verkligen levde, vi var mest intressanta som ett exempelpar.

Kanske har homosexuella män tvingats in i nästa fälla, konformismen. Jonas Gardell påpekar hur olika lagar, som att homosexuella fick en sambolag 1988, hade som mål att ta männen från ett promiskuöst liv i parkerna.

Minns ingen lättnad

– Det som hotar är bögen som knullar. Om man kan få bögen att bli en snäll regnbågs­flaggeviftande tvåsam sambobög är det bra. Två år efter bromsmedicinerna kom Pridefestivalen och hbtq-samhället. Då skulle vi aldrig mer prata om det här, vi skulle vara drag och ha bokstavskombinationer.

Trots att Jonas Gardell och hans vänner under lång tid levde som om de var sjuka, minns han inte när han första gången friskförklarades. Då hade han hunnit förtränga de svåra åren. De sjukaste vännerna hade dött och han minns ingen glädje eller lättnad över att själv vara frisk.

ANNONS

– Jag känner skuld för att jag inte har tänkt på dem tillräckligt mycket, att jag aldrig sörjde färdigt. Men nu sörjer jag desto mera. Böl-Jonas.

JONAS GARDELL:

Född: I Täby 2 november 1963.

Familj: Mark Levengood och två barn.

Aktuell: Med första delen av tre i romanen Torka aldrig tårar utan handskar. Delarna heter Kärleken, Sjukdomen (kommer våren 2013) och Döden (hösten 2013).

ANNONS