Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Gränöverskridande. Texten växlar mellan humor och tragik, reflektion och dramatik, folkupplysning och lyrik. Likadant är det med bokens hjälte Ingegärd – en krånglig person, som komplicerar livet för sig och sin familj, och som man ömsevis kan skratta åt, chockeras av och identifiera sig med, skriver Kajsa Öberg Lindsten. Bild: Nils Petter Nilsson

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Gardell skildrar folkhemmet genom avvikarna

    Jonas Gardells nya roman handlar om ståupp-komikern och författaren Jonas Gardell som omkommer i en singelolycka 1998 men snart tar porträttet av modern Ingegärd över. Kajsa Öberg Lindsten läser en roman som växlar snabbt mellan humor och tragik.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Roman

    Jonas Gardell

    Till minne av en villkorslös kärlek

    Norstedts

    Jonas Gardell är en storslagen berättare, som inte räds att vara drastiskt tydlig, eller rent av predika. Hans nya roman, Till minne av en villkorslös kärlek, är en familjehistoria – en barndomsskildring och ett modersporträtt, som växer till en samhällsskildring.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Berättelsen inleds med att den unge ståupp-komikern och författaren Jonas Gardell omkommer i en singelolycka en dimmig novemberkväll 1998. Olyckan sker, symboliskt nog, i den rondell där vägarna till moderns respektive faderns hembygd möts. Och sedan följer en minnesruna med en kort karaktäristik av Gardells författarskap, där följande ingredienser betonas: galen mamma, frireligiösa psalmer och sextiotalets homogena medelklassnormer i Stockholmsförorten Enebyberg. Berättaren – som talar om Jonas Gardell i tredje person – meddelar att den bok vi nu läser var ämnad att bli en minnesbok över den nu nästan bortglömde Jonas Gardell, men sedan allt mer också kom att handla om dennes mor, Ingegärd, som på ett komplicerat vis stod i förbund med sin son.

    Så får vi möta Ingegärd: sextiotalets desperat glättiga fyrabarnsmor, som med grytlockscymbaler, psalmsång och vild beslutsamhet väcker hela familjen en tidig försommarmorgon, inför den årliga avfärden till stugan i Bohuslän. Scenerna från den kaotiskt fullpackade röda Opeln, med hamsterbur och pisspottor, fyra ungar som trängs i baksätet och en äktenskaplig katastrof under uppsegling i framsätet skulle platsa i en pilsnerfilm för barn (en hysterisk "familjekomedi", där de vuxnas galenskap är en naturlig ingrediens).

    Jonas Gardell.. Bild: Lars Pehrson/SvD/TT

    Genom hela boken interfolieras minnena av modern och scenerna från barndomen av författarens kommentarer, upplysningar och reflektioner.

    De snabba växlingarna mellan humor och tragik, reflektion och dramatik, folkupplysning och lyrik gör själva texten gränsöverskridande och tolerant mot läsaren – som ömsevis kan gasa på och sakta ner, alltefter smak och dagsform. Och likadant är det med bokens hjälte Ingegärd – en krånglig person, som komplicerar livet för sig och sin familj, och som man ömsevis kan skratta åt, chockeras av och identifiera sig med. Hon är en som aldrig riktigt passar in i den rådande normaliteten. Beslutsamt fabulerar hon ihop en egen parallellverklighet att stå ut med. Och med hjälp av denna verklighet skapar hon också ett slags trygghet åt sina barn. Särskilt åt den yngste sonen, Jonas, som tycker sig ha ärvt hennes utanförskap.

    Men berättelsen om utanförskap blir också en skildring av tidens och platsens förgängliga normer. Det handlar om den svenska välfärdens, folkhemmets och modernitetens framväxt och dess kulmination under det sextiotal och tidiga sjuttiotal som är Jonas Gardells barndom. En paradoxal tid av jämlikhet, frigörelse och utjämning – då plattfotade, vänsterhänta och bögar fortfarande utsätts för optimistiska tvångsåtgärder för att övervinna sin avvikelse.

    Kanske är det just de döda avvikarna som kan hjälpa oss att lära av historien. Och kanske är det detta pedagogiska uppdrag som Gardells hjältar plikttroget utför.

    LÄS MER: "Mamma kapade min roman"

    Den döde författarens barndomsupplevelser är omutliga, smärtsamt detaljerade och igenkännbara: de handlar om hur det känns när moderskärleken plötsligt sviktar, eller inte längre fungerar som skydd mot en skoningslöst oförstående omvärld. Återgivandet av dessa upplevelser skapar allvar och trovärdighet åt hela romanen, inklusive dess beskrivningar av modern. I all sin kufiska excentricitet och slutliga demens framstår hon till slut som allmänmänsklig. Och hennes främsta egenskap blir att hon har ägt "en villkorslös kärlek". (För vad finns det annars för kärlek?) På dödens tröskel vänder hon tillbaka till livet en sista gång, för att säga "Hejsan svejsan, Jonte-Ponte!" till sin yngste son, och återigen möta hans blick.

    Så kan han skapa sitt modersporträtt i denna familjehistoria, som vi, i enlighet med hans egna instruktioner, kan välja att tro på. För då blir den alldeles sann.

    Jonas Gardell har under de decennier som gått sedan hans fiktiva död (i den där trafikolyckan, i november 1998) vuxit från att vara en oemotståndligt udda komiker som skickligt påtvingade oss sin egen specifika uppväxt i den ljumma mellanmjölkens och grymma likriktningens land, till att bli trefaldig hedersdoktor – i teologi, medicin och filosofi. Tack vare sina romaner om oss. Ett hedersdoktorat i historia borde han väl också få – för sina omskakande trovärdiga berättelser om det moderna svenska samhället.

    Och ändå förblir Jonas Gardell mest av allt en äkta romantisk författare, i traditionell mening – som hanterar sin engagerade och djupt personliga författarröst allt skickligare, i roman efter roman.