Leken är en viktig inspiration för teatern. Båda vilar på samma grundförutsättning, den så kallade överenskommelsen. Det vill säga att de som är med – på teatern handlar det om både publik och aktörer – delar förutsättningarna; nu låtsas vi att det är så här. På teatern är det oftast outtalat, men ger ändå enorma friheter.
En av de scener som utnyttjar detta maximalt är Moment:teater, som finns i Gubbängen i Stockholm. Där vågar de leka med teatern på de mest halsbrytande sätt. Och därifrån rekryterades Pontus Stenshäll, Göteborgs stadsteaters konstnärlige ledare. Nu har hans tidigare nära medarbetare på Moment, Andreas Boonstra, anslutit för att regissera August Strindbergs Fadren på Nya studion. Stenshäll är med i leken som scenograf, kostym- och dockmakare
Att sätta klassiker i nytt ljus hör till duons specialiteter. När de nu riktar om strålkastarna på Fadren, från 1887, tar de just den prövande leken som utgångspunkt. Boonstra har bearbetat Strindbergs text och skrivit tillägg som skapar friheter att kommentera och ifrågasätta allt som sker i ursprungstexten och på scenen.
Det är naturligtvis djärvt och helt i strid med den naturalistiska karaktär som Strindberg gav sorge- spelet. Men det handlar inte om att dissa August, tvärtom. Genom att Fadren plockas isär och bitvis, med olika förutsättningar, fogas samman igen, blir uppsättningen på Nya studion en verklig undersökning av dramat. Vad handlar det egentligen om? Kan det säga oss något idag?
Ja, en hel del, visar Boonstra. Kanske är det bara kittlande slump att premiären äger rum dagen efter den internationella kvinnodagen, men nog tangerar det teaterns pågående genus- reflektion. Fadren handlar om en maktkamp mellan könen. Ryttmästarn och hans hustru Laura går i ställningskrig om dottern Bertha. Fadern vill skicka henne till stan för utbildning till lärare. Modern vill att hon stannar kvar och odlar talanger som artist. Frågan om vem som är far till barnet spelas ut som trumfkort och ställer allt på sin spets.
Boonstra tar barnets perspektiv. Stenshälls scenografi fyller väggarna med de tidigaste teckningarna – som stolta föräldrar nålar upp. Men väggen i fonden är täckt med vapen. Kanske leksaker, men de skapar ändå en obehaglig känsla. Här är fara å färde.
Dörrarna är luckor, utformade för barnets längd och behov. Det ger roliga scenerier för lek och de vuxna får knäa för att komma ut och in. Allt i rummet är inslaget i noga tejpad wellpapp. Soffa, bord, kamin och gitarr. Är det något som stoppas undan? Eller måste allting skyddas?
Hela ensemblen är enhetligt klädd i svarta tröjor och byxor, med bekväma skor. Skådespelarna kan obehindrat kliva mellan dramats roller och de kommenterande partierna. Några dockor och masker förhöjer spelet. Det är där Boonstra börjar. Kim Theodoridou Bergquist leker med två dockor, Ryttmästarn och Pastorn. Så avverkas de första scenerna, samtidigt som de kommenteras. Greppet fortsätter och utvecklas under hela första akten. Efter paus får Strindberg komma lite mera till tals utan avbrott.
Eric Ericson spelar förutom doktorn också kvällens rolighetsminister och får ta hand om de dråpligaste kommentarerna. Det gör han elegant, fysiskt – bränner sig på pappkaminen – och verbalt – placerar den rosa elefanten mitt i rummet.
Som målmedveten hustru försöker Camilla Larssons Laura komma åt makten underifrån. Pamela Cortéz Bruna står för sidoattackerna på Ryttmästarn. Hon spelar amman med en mask som för tanken till skogshuldran, med hålet i ansiktet i stället för ryggen.
Den berömda tvångströjan kommer aldrig i bruk. Instegen i Strindbergs rollfigurer är med Boonstras regi underordnade den kollektiva undersökningen av dramat. Tillsammans resonerar och spelar sig ensemblen fram till smärtpunkten.
Ändå imponerar Johan Karlberg stort i växlingarna mellan Ryttmästarns olika lägen och de distanserade kommentarerna. Karlberg är en skådespelare som aldrig slarvar med detaljerna. Han gör mannen massiv i sin maktutövning, kolerisk i sitt tvivel och öm som en sammetskudde när han leker och sjunger Barbro Lindgrens och Jojje Wadenius ”Mitt barn” (”Ett barn ska jag ha när jag blir stor...”) tillsammans med dottern.
Kim Theodoridou Bergquists sångstämma är ljus som oskyldigheten själv. Hon spelar Bertha lätt och genomlyst, mitt i korselden. Valet av lojaliteten till mamma eller pappa är omöjligt. Hennes hjärtskärande skrik, ”Pappa!” får magen att knyta sig.
Så drabbar denna roligt föreläsande, redovisande och metateatrala föreställning ändå känslan. Slutrepliken lämnar ett svidande obehag inför frågan om makten över barnet.
