Göran Sonnevi | Bok utan namn

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Göran Sonnevi är en poet som aldrig sätter punkt, vare sig bildligt eller bokstavligt. Allt­sedan 60-talet har hans poesi böljat fram över sidorna. Tanketexter utan avbrott och med de eftertänksamma andetagen markerade inte med punkt utan med mellanslag, eller vad man brukar kalla cesur; ett ord som han själv ofta använder.

I den nya helt magnifika diktsamlingen Bok utan namn är denna markerade öppenhet, oviljan att sätta punkt, mer påfallande än någonsin. Det är en poesibok av sällan skådad omfattning. Mer än åttahundra sidor. Man skulle också kunna säga att den omfattar ett helt författarskap, ett helt liv, samtidigt som den återskapar det på nytt och i en ny tonart.

ANNONS

Redan när Göran Sonnevi gav ut sin förra diktsamling, den av Nordiska rådet prisbelönta Oceaner 2006, var det många som trodde sig läsa hans avslutande verk. Den känslan är ännu starkare när man läser Bok utan namn. Inte bara för att Sonnevi hunnit bli äldre och för att han oroar sig över sin och sina vänner hälsa, tvingas ta farväl av många dem och att Hades är ett återkommande ord i samlingen, utan för att den har ett så starkt drag av testamente. Det är som om Sonnevi i denna samling mobiliserat hela sin kraft, och den är inte liten, för att hitta fram till det han faktiskt vill och kan påstå om människan och världen.

Bok utan namn består av två delar. Den första, som utgör halva boken, innehåller dikter från 1959 till dags dato. De är inte kronologiskt ordnade utan ligger utspridda i repetitiva sjok, där platser, frågor och situationer återkommer, som måste de ständigt skildras och bearbetas på nytt. Den andra delen utgörs av en enda lång nyskriven dikt. Den är, kan man säga, ytterligare en repetition. Teman, platser, bilder, ja, till och med konkreta utsagor återkommer. Som måste det till en enda stor genomlysning av vad det egentligen är han sett, erfarit, tänkt, tyckt och skrivit.

ANNONS

Det är en på många sätt välbekant Sonnevi som möter läsaren på de första fyrahundra sidorna. Han för oss åter till norra Öland och den lilla orten Ormöga, till Kapelludden med sin Birgittaruin på dess östra sida som han besökt så många gånger, ut på Alvaret och strandängarna, till Koster och de välbekanta klipporna i Bohuslän, åter till Halmstad, barndomen och den döende modern. Han förtecknar och beskriver de växter och djur han ser. Han noterar de världspolitiska skeendena och kärlekens vändningar. Allt med den poetiska exakthet som gör hans dikter så särskilda, starka och påtagliga.

Sonnevi är, skulle jag vilja hävda, en av de få genuint politiska diktare svenska språket har. Inte för att han, ganska ensam, över huvud taget benämner politiska händelser i sin poesi, utan för att han gör dem till en del av det vardagliga. I det pågående liv som han tagit på sig att skildra, utgör de politiska besluten om nedskärningar, de pågående krigen, folkmorden och Hamas raketattacker en lika närvarande del som koltrastens sång och snöflingorna mot den grå himlen, musiken han lyssnar till och böckerna han läser.

Mycket att fundera på, mycket att begrunda, även om man i denna första del ibland kan tycka att poeten blivit något melankolisk och förvånansvärt uppgiven inför den död han hela tiden brottats med.

ANNONS

Men i andetaget mellan första och andra delen sker det något. Texten växlar upp och börjar brusa fram. Den förtätas till en enda lång poetisk monolog där allt berättas en gång till men nu för att prövas. Den tvärsäkerhet som ibland kunnat irritera hos Sonnevi är helt borta. Liksom den ibland programmatiska rättfärdigheten. ”Jag har förklarat mig icke införstådd”, skriver han, ”men förstår att jag måste göra det/ om och om igen, i ett slags ohjälpliggörande”. ”Jag ska också vara beredd att ompröva mina centrala metaforer …”, står det till och med på ett annat ställe, och med en mer karaktäristisk formulering: ”Jag rör mig på den glasklara ytan Den är utan gräns”.

Cesurerna blir allt fler liksom frågetecknen, men ett är klart: ”Jag kan inte acceptera det permanenta mordets ordning”. I denna diktsamlingens långa avslutande dikt sker en förskjutning av både Sonnevis vedertagna positioner och formuleringar, men samtidigt infinner sig en ny glädje och öppenhet. Han vidhåller sitt motstånd mot tingens ordning men säger inte längre hur det ska ske. Han sätter inte punkt utan låter skeendet liksom sin dikt vara pågående.

ANNONS