Ansiktet som följer mig under läsningen av Göran Greiders bok Städerna som minns Joe Hill – En svensk-amerikansk historia är avlångt, symmetriskt och iklätt en lila hatt. Det är Joe Hills ansikte på grått papper, eller det påminner i alla fall både om porträtten av den 19-åriga svenske Joel Emanuel Hägglund som 1902 emigrerade från Gävle till USA och den kontroversiella och svartlistade fackföreningsaktivist Joe Hill som han tio år senare förvandlats till när han fångas på en förbrytarbild och snart ska dömas till döden för mord.
Läs också: Joe Hill – hjälte, myt och martyr
Omslaget är signerat Love Antell (musikern, men även illustratören). På bokens framsida låter han Joe Hill blicka mot betraktaren med två öppna ögon. På baksidan är det ena ögat slutet och det andra utplånat. Det är som om allt är tydligare när det börjar än när jag läst boken till slut.
Eller om det är menat tvärtom: att den som går till bokens baksida och söker den vanliga innehållsbeskrivningen bara får det där blundande ansiktet, medan framsidan har en klar och tydlig, kanske till och med inbjudande, blick: Börja läs!! Möt mig, mannen, mysteriet, musikern, textförfattaren och socialisten Joe Hill.
En gång en sjuklig yngling i Gävle vid förra sekelskiftet. Idag myten Joe Hill, immigranten, arbetaren, sångförfattaren som är levande i USA än idag och som – bara för att ta ett exempel – lånat sitt namn till skräckförfattaren Stephen Kings son, sedan King och hans hustru Tabitha valde detta till sin första son efter att ha hört en gravid Joan Baez framföra Alfred Hayes och Earl Robinsons sång I dreamed I saw Joe Hill tonight under Woodstockfestivalen 1968.
Städerna som minns Joe Hill är en biografi med tydliga trådar in i vår tid. Göran Greider går i Joe Hills fotspår. Han sover över i huset i Gävle, där Joe Hill växte upp i en familj som efter faderns död var lika fattig som kristen och där idag syndikalisterna i Gävle huserar. Liksom Joe Hill-sällskapet. Där bedrivs numera facklig verksamhet samtidigt som minnet av Joe Hill hålls levande genom ett litet museum bestående av återskapade miljöer ur hans barndomshem och en permanent utställning om hans liv och verk. Göran Greider äter lunch på Frälsningsarméns restaurang i arbetarstadsdelen Brynäs, fantiserar om vad Joe Hill såg på samma plats för drygt hundra år sedan, vilka sånger han hörde, hur han bar med sig dessa melodier in i sitt socialistiska låttextskrivande, hur gamla melodier fick ny text och blev till en ny sorts kamp: den för den amerikanska migrantarbetarnas rättigheter, den för alla arbetares rätt.
Göran Greider går också – och framförallt – i de amerikanska spåren. I invandraren Joseph Hillströms (hans första amerikanska alias) Chicago – staden där det vid den här tiden bodde fler svenskar än i Göteborg och där skandinaver i allmänhet och svenskar i synnerhet var ett skällsord: en sorts lägsta sortens invandrare. Opålitliga, oönskade. Men också staden där den amerikanska kapitalismens hjärta, och därför också den amerikanska arbetarrörelsen, vid den här tiden klappade som allra starkast. När begravningen av Joe Hill hölls här 1915 deltog tiotusentals människor. Så var det också här som Joe Hill kom i kontakt med den fackliga organisationen IWW, Industrial Workers of the World – som stred på flera fronter: mot kapitalet men också mot fackföreningspamper i och medlöperi. Det var inom IWW som Joe Hills sånger spreds. Det var också många gånger för IWW som sångerna skrevs.
Att läsa om Chicago, om San Pedro, om Salt Lake City och om migrantarbete och -arbetare i USA för hundra år sedan, om kåkstäder och mobbstämning och rättsosäkerhet, är otäckt samtida. Greider behöver inte peka ut parallellerna, de finns där ändå. De rumänska tiggarna i gathörnen, människor som flyr med drömmar om ett bättre liv och slutar i marginalen, den svarta jobbmarknaden. Allt det där som pågår under ytan, bortom det vi vill se. På ett fint sätt väver Greider också in den Chicago-sociologi som tidigt började studera just det där som andra inte låtsades om. Nels Andersons klassiska studie Hobon – om hemlösa män i USA vid förra sekelskiftet – går med Greider genom historien.
Och så presenterar han också sin egen teori om varför Joe Hill vägrade att avslöja var han befann sig den natt han anklagades för att ha begått ett mord. Tidigare teorier om detta har handlat om att han velat skydda någon, en kvinna. Greider vänder på objektivet, kanske var Joe Hill i själva verket homosexuell? Kanske skyddade han sin manliga partner, kanske också sig själv. Homosexualitet var vid den här tiden brottsligt. Och socialt omöjligt att vara öppen med.
Tja … det är en teori av flera. Lika svår att leda i bevis som någon annan. Joe Hill lämnade mycket få konkreta ledtrådar till sig själv och lever istället vidare som just myt och en sorts yta att fantisera på. Precis det gör Göran Greider i sin bok. Och han gör det på ett konkret, intagande och starkt politiskt vis.
Ämnet
I sin bok Städerna som minns Joe Hill – En svensk-amerikansk historia följer Göran Greider den mytomspunne Joe Hill tätt i spåren. Från den 19-årige Joel Emanuel Hägglund som 1902 emigrerade från Gävle till USA till den kontroversielle och svartlistade fackföreningsaktivisten som han tio år senare förvandlats till när han fångas på en förbrytarbild och snart ska dömas till döden för mord.
Skribenten
Ingrid Bosseldal är kulturskribent och utbildningsvetare och medverkar regelbundet på GP kultur. Recenserade senast David Lagercrantz roman Det som inte dödar oss .
