Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Future Perfect | Mara Lee

En kvartett sprungen ur skånsk landsbygd utgör det sargade persongalleriet i Mara Lees nya roman Future perfect. I allt trasigt hittar Björn Gunnarsson mästerliga partier och vackra passager.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Future Perfect

Mara Lee

Bonniers

Sin nordostskånska bakgrund har Mara Lee använt tidigare i sitt författarskap. Men aldrig med så vass skärpa som i nya romanen Future perfect. I den lilla kommunen Kvitorp, som i verklighetens geografi borde ligga i Göinge, finns några utkantsvarelser: fria själar omgivna av små inskränkta andar. Landsbygden passar perfekt för Mara Lees syften: att gestalta hur avvikare definieras och stämplas ut, med normalitetsideal, rätvinkliga drömmar om ”kubiska moln” och förstucken dubbelmoral.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Där är den vackra, utlevande och föga ordningsamma sömmerskan Dora, som haft ett föraktat förhållande med en handikappad yngling och fött sonen Lex. Denne är i sin tur förbittrad på sitt ursprung, på sin mor och på sin halvbror Trip: gyllenblond sångfågel med guld i strupen och guld i hjärtat. Till trion kommer Chandra, projektionsduk för pedofila fantasier och rasistiskt skvaller. Liknar hon inte en rom, trots hemförhållanden i solitt mexitegelvit familj?

Det går illa för kvartetten. Efter en skandal blir Dora tvångsintagen på sinnessjukhus (uttryck och tidsfärg antyder knappast nutid, snarare tidigt 1980-tal). Det är också alltid lika märkligt, att i berättelser som föregivet skildrar revolutionärt normupplösande njutningssökande, hitta anakronistiska ord från urtida skuld-och-skam-kultur, som ”lastbarhet”. Utan skammen, ingen skamlöshet.

Chandra hamnar på ungdomsvårdsanstalt för vanartiga flickor med ätstörningar och andra diagnoser, som nymfomani. Trip, en metrosexuell ängel, prostituerar sig i Paris som kompensation för den förlorade kärleken. Avsnitten om Trips depraverade liv i Paris är en roman i sig, en mästerlig libertinroman.

Romanen berättas ur de tre barnens perspektiv. Först Lex som är en gränsgångare mellan ansvarsfull ordning och avundsjuk beundran för de fria, mellan aggression och kärlek. Senare kärleksparet Chandra och Trip, som var och en på sitt sätt försöker orientera sig mot en imaginär frihet.

Mara Lee är inspirerad av franske författaren Pascal Quignard, främst prosapoemet Sarx, sarkasm, som betyder ”att bita i köttet”. Sarkasmen är, säger Quignard på postmodernistiska, yta i stället för djup, kropp i stället för symbol. Främst Chandra reflekterar över, och drabbas av, hur sexistiska och rasistiska ord används för våld och kontroll: ”Om vissa ord faller som piskrapp, slungas andra som stenar”. Inte bara ord utan även syner kan vara smärtsamma för de estetiskt känsliga.

Mara Lee själv är inte främmande för sarkasmen som våldsredskap, i skildringen av småborgerlighetens och samhällsinstitutionernas representanter. Hennes språk pendlar mellan realism och intensiv naturromanticism, där natur också innefattar (vissa otämjda) kvinnor och barn. När kategorierna uppgår i varandra uppstår svindlande vackra passager.

Men boken har också annat stoff. Dora har skapat en kollektion av kläder för människor med kroppsliga handikapp. De ska få bära någonting vackert, men kläderna är uppenbarligen lika avvikande från normerande former som bärarna. Frågan är om de handikappade får vara subjekt, eller om de är fetischer.

Till detta kopplar Lee en avancerad fiktion om ett historiskt klädesplagg som koncentrerar sexualiteten som utopisk frihet, tvångsmässig boja och extatiskt vansinne. Doktor Charcots hysteridemonstrationer på sinnessjukhuset Salpêtrière figurerar. Klänningen blir en symbol för ”moderns svek och därmed hatet till modern samt den vuxna, hotfulla sexualiteten. Men den symboliserar också den unga flickans tysta medgivande, njutningen i att ge efter, samt inta rollen som objekt (gåva) till en okänd betraktare eller förövare”. Thomas Alva Edisons berömda talande dockor kopplas till myten, och de ser verkligen ut som en sadomasochistisk pedofils våta dröm.

Mara Lees roman är präglad av ambivalensen mellan underkastelsens (feminina) njutningsfulla självutplåning, och troheten mot okränkbar integritet. Som i de flesta skildringar av sadomasochism handlar det om smärtans förförelse snarare än om förförelsens – och avlägsnandet av kärleksobjektets – smärta.

Smärta botas med mera smärta och sår samt svart romantisk dyrkan av självförbrännelsen. Frågan är om klänningen är ett uppror mot den perfekta framtid som det rätlinjiga samhället eftersträvar, eller om den också är ett fängelse: en tvångströja under den allhärskande patriarkala blicken.

Lika oklar är synen på barnet, oskulden och sexualiteten. Är sexualiteten, eller snarare sensualismen, inneboende, ett nietzscheanskt, bortommoraliskt övermänniskoideal? Eller är den också ett tvång påtvingat av manlig blick och hycklande normer? En författare måste givetvis inte ha svar på alla frågor hennes text väcker.