Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Från rivningskåk till konsthall

Gränsen mellan hus och konst var länge diffus, skriver Ingrid Bosseldal som läst antologin om Röda sten konsthall. En bok som blandar personliga anekdoter med politik och moralpanik.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

De inledande och avslutande bladen i redaktörerna Ulla Forséns och Per Hålléns bok om Röda sten konsthall består av Elias Fryks fotografier av detaljer i sten. Vissa bär spår av graffiti, andra är bevuxna med alger och ytterligare andra glimrar av rester av blankt blått i något annars poröst grått. Det är en logisk inramning av berättelsen om det gamla pannhuset under Älvsborgsbron som med sin ruffiga stomme och sitt magiska ljus förvandlats från rivningshus till samlingspunkt och en betydelsefull plats för samtidskonst. 

Flera versioner av förvandlingen berättas i boken. En lyder så här: 
Det är tidigt 1990-tal. Entreprenören Bob Kelly kontaktar vänsterpartisten Per Hållén och föreslår att de ska försöka omvandla det gamla pannhuset vid Röda sten till en plats för kultur- och konstaktiviteter. Tillsammans lyckas de övertala Göteborgs konstmuseums dåvarande chef Folke Edwards att ansluta sig och snart har de med gemensamma krafter engagerat ytterligare tre personer: arkitekten Akke Zimdal, konstnären och professorn i måleri Kent Karlsson och civilekonomen Lars Strannegård. 

När Akke Zimdal lämnar för att jobba i Japan, ersätts han av arkitektkollegan Hans Olofsson och kort därpå ansluter sig också skulptören Pål Svensson och byggnadsingenjören Jan Landmark. 1992 lägger Per Hållén fram en motion i kommunfullmäktige där han föreslår att området kring det förfallna pannhuset ska bli ett göteborgskt Louisiana. 1994 öppnas huset för det allra första kulturarrangemanget (den "psykoakustiska" operan, Idioten).  

Så långt är det en berättelse om idel män. Idel väl etablerade, klart medelålders män – som, paradoxalt nog, med sina kontakter och sitt renommé, valde att arbeta för en miljö för gräsrots- och undergroundkultur. Det kvinnliga engagemanget kanaliserades så småningom till parallellorganisationen: Röda stens vänner, bildad 1995. En hands-on-förening med syfte att genom ideellt, praktiskt och ekonomiskt arbete – värdskap, kuvertslickning, rese- och festarrangemang, städning, handpåläggning – stödja kulturprojektet Röda sten. Här heter den första ordföranden Margita Björklund och bland senare drivande personer återfinns Maj-Britt Berg och Gullan Asp liksom än senare Inger Ugne, Kerstin Hamberger och Ursel Mattson. 

Den här könsfördelningen är inget som bokens texter hymlar med. Det gör inte heller någon särskild poäng av den. Den bara finns där, i all sin tydlighet. Konstkritikern Ann-Charlotte Glasberg funderar i sin text, "Från experimentrum till professionell konstinstitution", på vad det var som drev den där manliga projektgruppen: "Längtade de bort från det etablissemang som de själva var en del av?. Och hade det alls blivit någon konsthall utan dem?"

Boken Röda Sten Konsthall är rik på interiörer ur historien; personliga anekdoter (som när Folke Edwards inför mötet med pannhusets stora sal utropar "Det är ju en katedral" (vilket lever kvar än idag som benämning på detta rum) eller när Röda stens första verksamhetschef Mia Christersdotter Norman slog sig ner vid sitt skrivbord den allra första arbetsdagen (2005) och allt som fanns var en påse gummiband. Här finns också berättelser om avståndstagande kommunpolitiker ("Riv skiten"), moralpaniska graffitipoliser ("Röda sten – en varböld") och galna fester med gulaschförsäljning och någon som på småtimmarna försvann med alla gulaschpengarna. 

En rakt igenom spännande text är Ann-Charlotte Glasbergs inledande, där hon genom nedslag i utställningsverksamheten beskriver konsten på Röda sten 1994–2014. Hon lyckas i sin text både teckna Röda sten-projektets politiska och personliga konturer och fylla det med ett konstnärligt innehåll. Hon återkallar konsthändelser som Michel och Eva Droettos inledande installation Ready for landing 1994, Lars Kleens utställning Gata från 2003 och Ylva Oglands Diverse Variations of Other Spaces från 2014. Alla exempel på utställningar där konst och hus blivit ett.  

Hon minns också sina egna tidiga reaktioner i mötet med Röda sten som präglade av fascination, förvirring och gåshud. Känslan av att gå in i ett rivningshus, skräpigt, trasigt, mörkt och kallt var påtaglig. Gränsen mellan hus och konst var länge, genom graffitin och åverkan på byggnaden, diffus. Och ändå fanns där samtidigt allt det andra: läget under bron, älven, katedralens "sublima rymd", stadens förtätning och känslan av frihet. 

En gång var Glasberg en återkommande medarbetare i GP. Jag inser när jag läser hennes välskrivna och vältänkta bidrag, hur mycket jag saknat henne. Få kan som hon skriva så intellektuellt, så tillgängligt och så genomreflekterat. Hon lyfter med sitt bidrag boken om Röda sten, långt över historieskrivning och minnesteckning. Och hon introducerar med lika delar lätthet och skärpa de tankegångar som därefter formuleras och fördjupas i antologins övriga texter.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Mest läst