Att läsa Jon Fosses stycken är att läsa poesi. Ett slags fri vers, rytmiserad med avbrutna meningar; tvekan och paus på paus i vad som aldrig blir ett flöde utan varsamhet tätt inpå tystnaden. Det är mycket suggestivt. Det är minimalism maximalt reducerad. Tekniken skapar frihet för både läsare, regissörer och skådespelare. Det uppstår en kreativ vaksamhet inför mötet med gestalterna och de få orden.
I det korta stycket Vinter som nu Sofia Jupither sätter upp i Marie Lundquists översättning på Folkteatern är personerna två, Mannen och Kvinnan. Avskalade allt som inte är väsentligt för deras möte överlämnas de till scenen och publiken som existenser. Som i en parabel eller liknelse. Bara står där och är framför våra ögon i styckets slumpartade möte mellan en berusad och desperat kvinna och en man nödtorftigt samlad inför det oväntade. Det hela är banalt men också osäkrat som om allt är havande med något större än de fattiga ord som de stöter mot varandra: ”Ja att / jag tänkte bara”, ”Men det är / ja / och så”, ”Ja / ja jag måste visst det / men”. De dras till varandra, repelleras och börjar om.
På scenens svarta rum står en parkbänk och en säng. Det är allt som behövs för den rörelse och dynamik som tillståndet rymmer och som Jupiter öppnar åskådaren för. Erlend Birkelands scenografi ställer torftig tidlöshet mot monokromt svarta sättstycken och rummet blir en både mental och tillfällig mötesplats.
Stycket presenteras som ”en kärlekshistoria” i programbladet. Det är en kärlek med förhinder. Kvinnan är prostituerad och han på obestämd resa bort från ett havererande äktenskap. Där finns alltså realism mitt i det stiliserade och uppsättningen väljer att ta fasta på det igenkännbara. Också i kostym och kroppsspråk. På så sätt kan jag tycka att Sofia Jupiter normaliserar stycket litet väl mycket och forcerar spelet som skyndar snabbt förbi de meningsfyllda pauser och den tvekan som är pjäsens signatur. När så mötet tonas ned med Fläskkvartetten och Freddie Wadling och deras tolkning av Over the Rainbow där drömmarna blir sanna blir det too much. Man bör röra sig litet försiktigare i Fosseland, tror jag.
Likväl är det en uppsättning och föreställning att vara tacksam för. Karin Bergquist och Jonas Sjöqvist gör mycket genomreflekterade gestaltningar. Återhållsamt men med fin känsla också för den humor som finns i stycket. Det är vackert att se det lugn som till sist lägger sig över deras vilsna möte. Med Sofia Jupiter som husregissör på Folkteatern borde det finnas möjligheter till regelbundna återbesök i Fosses lysande mörker.
