Sanningen har fått care of-adress på Folkteatern. Utan citationstecken kring begreppet, och med tre pjäser som var och en problematiserar sanningen på sitt sätt. Den enes sanning är inte den andres.
Först ut i ett inbjudande och intimt scenrum är Kristian Hallbergs satiriska Variation. En man (Sanna Hultman) med traumatisk klassresa bakom sig bär hela den samvetsömma medelklassens politiskt korrekta åtaganden på sin rygg. Till honom talar samvetets röster, som också bildar metakommentarer till pjäsens berättelse.
Mannen kämpar renlärigt mot rasism, är vegetarian och ger bidrag till Läkare utan gränser. Hans kvalfyllda godhetslidelse leder honom emellertid till att bli fiende både med sin arbetarklassmor och sin sexårige son. Sanna Hultman gör honom till ett rättfärdighetslidelsens nervvrak, i spetsig dialog med Jonas Sjöqvist som kavat sexåring. Främlingen är till slut mannen själv. Sensmoralen är att det är bättre att tiga än illa tala.
Postdramatiskt iscensättande av text blir det i brittiske Chris Thorpes lysande Möjligtvis har det inträffat en incident. Minimal gestaltning med växelvisa röster berättar historier om idealistiska handlingars oavsiktligt onda konsekvenser. En revolutionär ledare vränger sanningen och konfronteras med de goda avsikternas helvete när det blir tydligt att diktatorerna (tänk paret Ceausescu i Rumänien) bara ersatts av nya totalitära härskare.
Mannen framför stridsvagnarna på Chang’an-avenyn i Beijing femte juni 1989 blir framställd som individ med slumpartat beslutsansvar. En tredje man fattar med rationalistisk argumentation ett fatalt felslut i en flygkrasch. Och som fond: Anders Behring Breiviks manifest som ideologisk grund för terroristiskt, identitetspolitiskt handlande. Sanningen i nuet för individen är sannerligen inte nödvändigtvis framtidens sanningar.
Till sist blir det devising, verklighetens röster. En numera knäsatt metod att uppfylla kulturpolitiska målformuleringar om att göra teatern mera demokratisk. Not based on a true story kallas stycket. Folkteatern har samlat in förslag på vad teatern ska gestalta. Förslagen spelas upp i miniscener, i vad som mest liknar improvisationsövningar. Det är mycket Göteborg, mycket vardagsrealism: det vanliga livet för den vanliga människan.
Övningarna har distanserande ironisk vinkel, en metakommentar om devisingkonceptet. Men de har ett gott hjärta. Att göra teater som tilltalar alla är demokratins populistiska avigsida. Till slut liknar det karnevaliska upplägget cirkus, med en grotesk clownmask som desperat försöker tillfredsställa det aldrig sinande publikbehovet av underhållning. Shakespeares Rikard III får tillfredsställa klassikerkraven. Amina Hocines underbara originalkompositioner skapar en drömsk konstrast till de absurda infallen.
Allra sist i femtimmarskvällen blir det stämningsfull och tänkvärd läsning av Friedrich Schiller, världens bäste kulturpolitiska målformulerare, för 230 år sedan. Om Sanningsprojektet anger ton och stil för Frida Röhls chefskap finns det all anledning att se ljust på Folkteaterns framtid.
