Öppningen av Folkteaterns nya föreställning Drömmar är symboltung. Ridån är ett jättelikt lapptäcke där myllret av lappar tillsammans formar den svenska flaggan. Men, den här ridån går aldrig upp, nej, den rasar ner och lägger sig som en tydlig gräns mellan scen och salong.
Den scenbild som avtäcks är ett stort och ödsligt rum med enkla sängar lite planlöst utplacerade. Längs väggarna bylten av kläder och annan textil. Ett bord och några stolar. Ölburkar. Allt översköljs av ett blått, kallt ljus. Det är ett av dessa grymma väntrum som växer som svampar i världen idag. Här vistas de som hamnar utanför, av någon anledning. De för vilka tid och rum, egen plats och eget liv har blivit osäkra tillgångar.
Elisabeth Göranssons luggslitna kvinna tränger sig genom flaggan innan den faller. Hon drar fram sitt liv, ett antal väskor och lådor monterade på en rullator och fyllda med minnen. Med en finstämd monolog sätter Göransson tonen. Här är människan som har tappat greppet, allt rinner mellan hennes fingrar. Allt och alla flyr och skyr henne.
I det kala rummet finns flera, med liknande öden. Det är män och kvinnor som väntar. Några klädda i overaller, arbetare som blev över när jobben försvann. Andra är flyktingar. De kommer iförda plastskynken, direkt från den farliga överfarten på havet. Vi hör hur vågorna välter. I famnen bär en man ett barn med flytväst.
Det är en sammansatt föreställning som den italienske gäst- regissören Davide Iodice presenterar. Konkreta bilder ur den hårda verklighet vi varje dag möter i medierna ställs mot poetiska fragment av drömmar och fantasi. Alla bär vi drömmar, hur våra liv än ser ut, det vill Iodices drömspel visa.
Föreställningen är en fortsättning på Folkteaterns fleråriga samarbete med Göteborgs stadsmission. Här finns en tydlig ambition att skildra samhället genom att involvera även dem som lever i dess utkanter.
I Neapel har Davide Iocide länge arbetat med liknande inriktning och där har Folkteatern fått kontakt med honom via det europeiska nätverket Cities on Stage.
Ett stort researcharbete av ensemblen ligger till grund för Drömmar. Med möten, studiebesök och workshops har materialet samlats in och sedan bearbetats av Isabel Cruz Liljegren.
Resultatet är inte problemfritt. Jag är förtjust i formrikedomen, de bilder som de olika scenerna skapar är lika viktiga som texten. Rörelserna, Harriet Ohlssons känsliga musik – och hennes poetiska framtoning som Pierrotfigur – liksom dockspelet med det lilla flyktingbarnet är sådant som bidrar till förhöjningen.
Men det blir ofta för glest mellan drömmarna, ibland även i. Spelet står nästan still. Att balansera tonläget när hälften av ensemblen är professionella skådespelare och övriga gestaltar sig själv är en känslig uppgift. Blandningen bidrar till den avsedda perspektivförskjutningen, precis som Davide Iodices italienska blick plockar fram vad svenska ögon inte alltid ser. Hantera vår nationalsång som han gör skulle knappast en svensk regissör göra nu. Symbolerna skaver.
