Folkteatern | Det röda trädet

ANNONS
|

Idén är deras gemensamma. Regissören Lars-Eric Brossners, scenografen Sören Brunes och skådespelaren Cecilia Miloccos. Den att som det står på programbladet göra en uppsättning fritt efter Shaun Tans bok Det röda trädet.

Det är välgörande att se en iscensättning som konsekvent bryter mot barnteaterschabloner och ställer sig icke förutsägbara uppgifter. Målgruppen är inte begränsad till dem mellan 6 och 10 år.

Respekt och sympati för det. Och för att man vågar ta sig an Shaun Tans bildberättelse med dess gestaltning av depression och plötslig befrielse.

ANNONS

Den som läst och sett Shaun Tans verk har en instruktionsbok med bilder och korta texter till föreställningen. Men före­ställningen är nästan ordlös. Den väljer att inte illustrera text och också att inte i ord beskriva de visuella uttrycken. Det är en begriplig hållning och den har sina poänger. Men den skapar också svårigheter. En del av den dynamik som finns i boken saknar jag i föreställningen. Övergångarna mellan de olika stadierna blir inte distinkta och av och till tänker jag ”lika samma” inför Cecilia Miloccos starkt sammanbitna vandring i Sören Brunes scenografi. Där händer svårbeskrivbara saker på hennes väg från morgon till kväll. Hon är under depressiv attack men också fångad i en spelmaskin som litet väl mycket stjäl uppmärksamhet med sina plan som förändras, speglar som frågar, kuber som fångar. Föreställningens problem blir att förändringar sker mer i rumslösningarna än i gestaltningen av flickans tillstånd.

Jag hade gärna sett Milocco starkare koreografiskt uttrycksfull. Att föreställningen hade dröjt och preciserat skådespelarens rörelser litet mer på bekostnad av bygget och maskineriet.

Utmaningen att göra visuell teater av Det röda trädet är stor och uppgiften svår. De reservationer jag har låter sig utan problem kombineras med tacksamhet för föreställningens djärvhet och konsekvens.

ANNONS
ANNONS