Tror det var på en Jul-trad-i-ton på Operan jag såg och hörde Hanna Lindblad första gången. Och smällde av. Sång, dans, scenspråk, självklarhet, en egen nivå redan då. En massa huvudroller och några Melodifestivaler senare är hon tillbaka i Göteborg för att spela alla dansande 70-talisttjejers drömroll: benvärmarnas drottning, den hårt kämpande Alex Owens i Flashdance. En lantisbrud och tomboy med krokodilskinn på näsan som drömmer om att lämna svetten i stålverket mot den i danssalen.
Hur hon gör rollen? Som hon gör det mesta annat: med bravur. Nästan allt på The Theatres stora scen kretsar kring Lindblads Alex Owens, hon medverkar i så gott som varenda scen i den tre timmar långa föreställningen. Och trots ett förhållandevis torftigt och förbisprunget manus snidar hon fram en äkta människa ur klyschorna. Hon är rolig, kaxig och siktar uppåt, framåt samtidigt som hon är i en klass för sig både som dansare och sångerska.
Det ska dock sägas att Hanna Lindblad långt ifrån är ensam om att skina i denna, efter en lång spelperiod i Stockholm, oerhört väloljade ensemble. Flera dansnummer är spektakulära i såväl koreografi som utförande (Mirro och Dyall, håller än!) och med sköna insatser från veteraner som Siw Malmkvist och Charlott Strandberg är underhållningen aldrig längre än en jumping jack bort.
Flashdance är ingen stor musikal, bortsett från de klassiska hitsen Maniac och What a feeling så innehåller den få musikaliska höjdpunkter. Och storyn är som sagt både lövtunn och grund som en vattenpöl. Men det hindrar inte ett imponerande gäng, med Hanna Lindblad i spetsen, från att förvandla den till en fartfylld fest.
