Karl Ove Knausgård går sommaren till mötes. Saker börjar falla på plats. Den föregående årstidsboken Om våren rörde sig kring hustruns depression och hur sjukdomen påverkar den som lever närmast, författaren själv. Nu, i Om sommaren, är han ensam med barnen på gården i Glemmingbro och tillbringar den mesta av tiden med att ta en cigarett i sin skrivarstuga, umgås med de fyra barnen och styra upp deras vardag. En hel del tid tillbringas även i bilen medan han skjutsar barn till vänner och aktiviteter.
Tårar och röda vinbär
Och så skriver han. Den store författaren skriver om sommaren och tingen som hör till. Om röda vinbär, fladdermöss, hundar, tårar, glass, cynism, daggmaskar och sommarnatten. Det är stundvis otvunget och associativt, stundvis mer reflekterande och iakttagande. Han skriver om sin självvalda ensamhet och om personerna som passerar i utkanten. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att han kanske skulle skaffa sig ett par vänner att diskutera med i stället för att fylla boksidor med sina vindlade tankar, men behovet hade gissningsvis ändå inte varit mättat. Dessutom hade det på så vis inte blivit några böcker skrivna. Något som Karl Ove Knausgård givetvis är medveten om. Och oftast ryms det något varmt och rörande i alla dessa minnesnoteringar och funderingar som vidrör alltifrån mänskligt beteende till mördarsniglars dödsrop.
Kastar upp ett ord
Med sin fjärde årstidsbok Om sommaren avslutar Karl Ove Knausgård sitt projekt med att ge ut fyra böcker inom loppet av ett år, lika många som årstiderna och alla döpta efter varsin tid på året. Böckerna har kallats för slumpmässiga encyklopedier då Knausgård för varje kapitel kastar upp ett ord i luften och ger sig hän åt just detta på ett par sidor, innan han går vidare till nästa. Som ett sätt att lösa skrivkrampens knutar, hålla skapandet igång och prestationsångesten stången.
Däremellan skriver han dagbok till sin yngsta dotter. Först är hon ofödd, i de senare vid liv och yngst i den relativt stora barnaskaran i Knausgårdland. I sina dagboksanteckningar ger han nu plats åt Emanuel Swedenborg och dennes tankar om materien och anden, en resa till Brasilien tillsammans med sonen och våndor över en eventuell sjukdom. För att nämna några av de nedslag han gör. Om våren skilde ut sig då den i princip uteslutande handlade om hustruns psykiska sjukdom. Den var kärnfull och hade en ramberättelse som utspelade sig under en enda dag. Skildringen blev stark, nära och omskakande. I Om sommaren ligger relationen och dess uppbrott bakom honom och vidrörs endast som hastigast. Framför allt i kapitlet Sommarnatt, ett av bokens mest känsloladdade partier.
Finstämt om vardagsliv
När Karl Ove Knausgård nu knyter ihop säcken efter ett år av skrivande sätter han punkt för ännu ett kapitel i historien om sitt eget liv. Det som till första anblicken kan tas för en parentes har på vägen utvecklats till en omfattande skildring av tillvaron efter genombrottet och succén med Min kamp. Finstämt fångar han vardagsliv, relationen till barnen och den värme och tålmodighet som präglar dessa familjeband. Den totalt villkorslösa kärleken.
Framöver hoppas jag att Karl Ove Knausgård vågar gå dit där det gör ont. Och stanna där. Ty då är han som allra bäst.
