Filmrecension: Pitch perfect 3

Vid det här laget känner vi a cappella-tjejerna i Barden Bellas. De har visserligen lämnat college och försöker ta sig an vuxenlivet. Men Becca (Anna Kendrick), Fat Amy (Rebel Wilson) och resten av det brokiga gänget är sig lika och eftersom livet utanför skolans trygga famn är tuffare än de kanske tänkt sig hoppar de gladeligen på möjligheten till en återträff med det gamla gänget.

Vips är tjejerna på turné i Europa och upplägget är visserligen småkul men precis lika krystat (eller vad sägs om att Bellas hotas till livet av en internationell fifflarpsykopat) som man kan tänka sig i en andra uppföljare till en story som inte bygger på någon egentlig utveckling.

"Men det måste vara en tävling också", påpekar Chloe (Brittany Snow) självmedvetet. Och så blir det naturligtvis också. Resten av storyn vecklar ut sig som en välkänd refräng: Bellas får kämpa ur underdog-läge och bjuder på snygga nummer. Becca visar sig vara den mest musikaliskt begåvade och ställs inför valet att satsa på sig själv eller fortsätta med gruppen. Fat Amy visar okända sidor medan de cyniska a cappella-kommentatorerna (favoriterna Elizabeth Banks och John Michael Higgins) lyckas pressa sig in i storyn och förgyller den när de får chansen.

Men kanske har tiden kommit ikapp det här gänget för den tidigare så tidstypiska kvickheten i replikerna känns inte längre så pricksäker. Det är också tondövt att i en film som predikar systerskap och riktar sig till en ung publik låta ett gäng vuxna kvinnor uppmana varandra att klä sig "slampigt" för att imponera på en musikproducent – för att dessutom senare dyka upp i helt vanliga festliga klänningar. Att de oavbrutet förhåller sig till olika män – potentiella flirtar, mäktiga producenter, pappor med varierande grad av närvaro – känns också rätt segt såhär 2018. Med så mycket potentiell girl power på samma ställe hade man kunnat förvänta sig helt andra, piggare, tongångar.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra