Filmrecension: Medan vi lever

Filmskaparen Dani Kouyaté lämnade sitt hemland Burkina Faso i 25-årsåldern och har sedan dess levt både i Frankrike och, sedan flera år, i Sverige. "Medan vi lever" är Kouyatés första svenska långfilm, och liksom flera av hans tidigare filmer behandlar den teman som identitet och rötter.

Filmens huvudperson är Kandia (Josette Bushell-Mingo), en kvinna från Gambia som för 20 år sedan lämnade sitt hemland för kärleken. Nu lever hon ensam. Tonårssonen Ibbe (Adam Kanyama) är till hälften utflugen ur boet, när ambitiösa musikdrömmar och står på randen till ett genombrott. Kandia börjar ifrågasätta om Sverige verkligen är hennes hem. Hennes omgivning begriper ingenting – Kandia har fast jobb som sjuksköterska, är omtyckt och har vänner och familj runt omkring sig.

Det är inte en fråga om, utan när, Kandia ska återvända till Gambia. Men när hon lämnar Sverige påverkar det Ibbe mer än vad någon trott, inklusive han själv. Han bestämmer sig för att resa efter mamman och övertala henne att komma hem igen.

Men vad är "hemma" när man levt halva sitt liv i olika länder? Och är detta "hemma" samma sak för Kandia som för Ibbe? Resan till Gambia blir inte som någon av dem väntat sig. Kandias modernt präglade värderingar frontalkrockar med hennes brors mer traditionella. Ibbe blir varse sina svenska privilegier när han träffar jämnåriga i det fattigare Gambia

Som film lämnar "Medan vi lever" en del att önska. Vi sidan om filmens mor-och-son-relation finns ett sidospår som handlar om hennes svärföräldrar Ylva (Marika Lindström) och Olof (Sten Ljunggren), vars relation med Kandia är komplicerad. Det spåret ges för stort utrymme och får berättelsen att tappa fart. Filmen lider också av stundvis svajigt skådespeleri.

Att Dani Kouyaté gjort en film som både berör och lyfter upp högaktuella frågor är det däremot inget tvivel om.

Elin Dahlman

TT