Filmrecension: Lights out

Historien om hur David F Sandberg har gått från att göra hemmasnickrade filmer i sin lägenhet, oftast med makan Lotta Losten i huvudrollen, till att regissera skräckfilm i Hollywood låter nästan för bra för att vara sann. Efter att kortfilmen "Lights out" blev en viral hit 2013 hörde skräckproducenten James Wan ("Saw", "The conjuring") av sig och ville samarbeta.

Nu är långfilmsversionen av "Lights out" här. Sandberg har fått omkring fem miljoner dollar att röra sig med, och Losten en biroll. Så hur förvaltar de Hollywood-debuten?

Jovars. Det finns väl ingen genre som har en sådan förutsägbar dramaturgisk kurva som amerikansk skräckfilm från 2000-talet, med några få undantag, och "Lights out" följer regelboken till punkt och pricka. Mörkrädda får sig en rejäl dos av pulshöjande scener när lamporna flimrar och rollfigurerna värjer sig mot mörkret. Och då vet vi ändå vad som väntar där, det avslöjas tämligen fort genom detektivarbete av den hårdhudade Rebecca (Teresa Palmer).

Hon tvingas ta itu med sin trasiga barndom när den djupt deprimerade mamman Sophie (Maria Bello) inte längre klarar av att ta hand om brodern Martin (Gabriel Bateman). Martin plågas av syner i det mörklagda huset där mamman allt oftare pratar med sig själv. Storasystern Rebecca bestämmer sig för att ta reda på om den skräckinjagande varelsen, som enbart syns när lamporna är släckta, är verklig eller en konsekvens av moderns, eller hela familjens, inre demoner.

Sandberg utnyttjar, precis som i sina kortfilmer, effektivt kontrasten mellan mörker och ljus, realism och fantasi på ett kul sätt. Men det hade krävts ett något mer utmanande manus för att "Lights out" ska bli mer än en övertydlig parallell till depressionssymptom.

Med det sagt lyckas den ändå upprätthålla en spänning som kulminerar i en överraskande känslomässig sammandrabbning mellan barn och förälder.

Cecilia Burman

TT-TT Spektra