Filmrecension: Jurassic world: Fallen kingdom

På Isla Nublar strålade en gång affärerna, turister vallfärdade för att titta på levande dinosaurier och allt var frid och fröjd. Tills någon köttätare slet sig och gjorde kaos med hela sitt genetiskt manipulerade ekosystem.

Den numera övergivna ön och dess invånare är vid den här uppföljarens start lämnade åt sitt öde, men ett oroväckande vulkanutbrott riskerar att radera ut allt dinosaurieliv.

Owen Grady (Chris Pratt) har dragit sig tillbaka och spelar biljard, dricker öl och bygger ett hus. Men den gamla nöjesparkschefen Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) dyker upp och vill ha med honom tillbaka till ön på räddningsuppdrag, finansierat av den gamla ägarfamiljen Lockwood. Parets starka kemi tillsammans med ett snabbt inhopp från Jurassic-veteranen Jeff Goldblum utgör höjdpunkter i filmen.

Claire älskar verkligen de utrotningshotade djuren och senare i filmen utbrister hon: "Minns du första gången du såg en äkta, levande dinosaurie?"

Och jo, det minns man ju. I ett grandiost Steven Spielberg-ögonblick fick man i originalfilmen "Jurassic park" (1993) se häpnadsväckande realistiska dinosaurier springa längst gröna vidder till tonerna av John Williams genialiskt komponerade stråkar. Det var inget mindre än svindlande.

I den här femte filmen är tiderna förändrade. Den klassiska filmmusiken anas bara i ett deppigt mollackord och den enda känslan som skakar om en på samma sätt som i originalfilmen inträffar ungefär halvvägs när hela jädrans Isla Nublar går under i vulkanutbrottet och dinosaurierna dör ut. (Nåja, några klarar sig naturligtvis).

Där är vi nu, liksom. Och någonstans undrar man ju vems undergång filmskaparna egentligen skildrar.

För visst handlar detta på ytan om den eviga "Jurassic park"-problematiken: Människor leker gud och skapar nya värstingmodeller till dinosaurier. Och så går det åt skogen.

Även i filmbranschen är man expert på att gräva upp gammalt film-dna och skapa nytt liv. "Jurassic park"-serien är onekligen en intressant metafilmisk kommentar till sin eget hyckleri.

Men något har hänt på sistone i storfilmsbranschen. Hjältarna räcker inte till. I stället lämnas vi med ambivalenta slut, faktiskt är det inte längre helt säkert att allting ordnar sig.

Inte för dinosaurierna. Och inte för oss.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra