Filmrecension: Christoffer Robin och Nalle Puh

Det går att ta en pojke ur Sjumilaskogen men går det att ta Sjumilaskogen ur en pojke? Ja, det är det som är frågan i den här historien om den vuxne Christoffer Robin, som har förträngt allt som har med honing, heffaklumpar och svanslösa buttra vänner att göra.

Det är London och femtiotal och han bara jobbar och jobbar, försummar sin fru och dotter och är allmänt tråkig. Nalle Puh ligger talande nog i ide men vaknar när en honungsburk går i kras i Christoffer Robins kök, i vad som känns som en annan dimension.

Ansatsen är onekligen fin – Sjumilaskogen förvandlas till en psykologisk plats, en gång full av liv (och mycket vackert filmad natur) där de välbekanta leksakerna Tiger, Ru, Uggla, Kanin och gänget existerar och har små äventyr. Men barndomens hemliga rum blir övergivet när det är dags att bli vuxen, sakta stelnar Christoffer Robin till man. Sjumilaskogen blir ett mycket ödsligt ställe, en motsvarighet till Christoffer Robins förtorkade fantasilösa yttre. Men när Puh vaknar så gör så småningom även Christoffer Robins inre barn det.

Liksom "Paddington"-filmerna är "Christoffer Robin och Nalle Puh" inte animerad utan gjord i så kallad live-action-stil där Nalle Puh, Nasse och de andra rör sig i den vanliga världen. Så småningom hamnar de på äventyr i London tillsammans med Christoffer Robins dotter.

Men där "Paddington" är superlyckad rakt igenom haltar den här filmatiseringen. Ödsligheten är för stor och vuxenproblemen för många för en ung publik, förmodligen med förväntningen att se en film om främst Nalle Puh. Ur ett vuxenperspektiv hade det varit kul med ett hundraprocentigt fokus på Christoffer Robin i färd med att återta sitt barnsliga psyke. Tänk vad ett geni som Michel Gondry ("Eternal sunshine of the spotless mind") hade kunnat göra med det stoffet?

Men nu blir det varken eller. Måste man verkligen krångla till det här konceptet för att få en ursäkt att återvända till AA Milnes universum? Ett nytt honungskletigt äventyr som handlar om Nalle Puh (i stället för medelålders ångest förpackad i en illasittande barnfilmskostym) hade räckt långt.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra