Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Miriam (Léa Drucker) och Antoine (Denis Minochet) för en bitter strid om sina barn i "Allt för min son". Pressbild.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Filmrecension: Allt för min son

    Denis Minochet och Léa Drucker är lysande i Xavier Legrands vårdnadstvistdrama "Allt för min son" – en film som nästan känns som en dokumentär skildring.

    För fyra år sedan Oscarsnominerades Xavier Legrand för sin kortfilm ”Avant que tout de perdre”. Filmen vann en rad priser på festivaler världen över (bland annat på Uppsala kortfilmsfestival). Nu kommer den direkta fortsättningen i långfilmsformat. Och ”Allt för min son”, som vann ett av de stora priserna vid förra årets Venedigfestival, är en film som tar skruvtag på dig och inte släpper taget förrän det ångestladdade slutet är över.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    I kortfilmen skildras hur äktenskapet mellan Antoine och Miriam faller sönder, inte minst på grund av Antoines tilltagande brutalitet. I långfilmen har de båda ex-makarna inlett en bitter strid om barnen. Den 17-åriga dottern får själv välja var hon vill bo, och Miriam vill ha ensam vårdnad om den 12-årige sonen. Men den till synes lugne och eftertänksamme Antoine lyckas övertyga domaren om att de båda föräldrarna ska ha delad vårdnad om sonen.

    Genom sitt manipulerande sätt försöker Antoine komma sin livrädde son närmare, han utnyttjar honom för att åter börja trakassera Miriam – och det hela utvecklas till en thriller där man som åskådare känner hur hjärtklappningen bara ökar.

    ”Allt för min son” är gjord i en socialrealistisk stil, som hämtad från till exempel bröderna Dardennes eller Ken Loach. Allt känns realistiskt, det finns ingen dramatik som är där som självändamål, och alla rollfigurer känns hundraprocentigt utmejslade och äkta. Denis Minochet är lysande som Antoine – på en sekund kan han växla från lugn till blodtörstigt raseri utan att det någonsin känns sökt. Liksom allt annat i filmen upplevs det som äkta.

    Varje år blir tusentals kvinnor världen över misshandlade, många mördade, av sina män. Det här är en film om ett sådant fall. Exploatering? Absolut inte – snarare något som nästan känns som en dokumentär skildring av en alltför vanlig händelse.