Beirut 1982. En söndertrasad stad. Inbördeskrig och dagliga israeliska flygräder. I tumultet kränger tolvårige Fahed tuggummi och cigaretter på gator där hus står i ruiner, krypskyttar lurpassar och en bazooka på någons rygg inte märks. Han och kompisarna spelar fotboll i gränderna och smiter från såväl skolan (där tomma bänkar pryds av porträtt på döda vänner) som paramilitär träning. Hatiska glåpord haglar, palestinska flyktingar ska hålla sig i sitt läger.
Intensiv inledning. Klipp och kameraåkningar skapar delaktighet och sug in i berättelsen.
Faheds mor är död, fadern dör i en granatattack. En israelisk pilot tillfångatas och snart ger sig han och pojken av mot Israel/Palestina med pappans olivplanta (titeln betyder oliv), den han ville plantera i hemlandets jord. En udda duo, orimlig på pappret men fullt logisk i filmen.
Eran Riklis (Citronlunden) nyanserar och komplicerar. Bortom livets roller, tilldelade eller ärvda, är alla människor med egna historier av död, sorg och saknad. Riklis är själv israel, och filmen inspelad i Israel, men samtidigt långt ifrån okritisk.
Stephen Dorff är mycket bra som piloten och bra är även Abdallah El Akal som spelar Fahed. Stundtals förloras allvaret bland skämt, förenklingar och åtminstone skenbart lyckligt slut som eftergift för en tänkt västerländsk (amerikansk) publik. Men historien bränner också. Som scenen på ett övergivet nöjesfält där barnet Fahed för en stund kan titta fram bortom krigströttheten.
Samtidigt lyfter de israeliska flygplanen igen.
