Har du kissat nåt idag frågar den åldrade kompositören den lika åldrade filmregissören.
Ja, svarar regissören, glad att kunna ge ett positivt besked. Fyra droppar.
Allt är inte längre möjligt för de två berömda herrarna i italienaren Paolo Sorrentinos andra engelskspråkiga film. Inte ens en enkel sak som att kissa.
Inte undra på att Fred och Mick, i fint samspel mellan Michael Caine och Harvey Keitel, är uppgivna.
De firar sommar på ett lyxigt alphotell i Schweiz, dit kändisar och omåttligt rika kommer för att få en spruta här och ett lerbad där. Miss Universe dyker upp för att återställas till perfektion, en bruten Maradona är där för att andas syre och en ung Hollywoodskådis har dragit sig undan dit för att repetera sin nya utmanande roll.
Men för Fred och Mick är det, som Fred ser det, slöseri med tid att försöka komma i form. Medan han har accepterat att kreativiteten hänger ihop med att alls ha en framtid, hoppas Mick fortfarande kunna göra sin bästa film.
Inför sina manusförfattare meddelar han att de ska skriva hans känslomässiga, intellektuella och moraliska testamente. Pretentiöst fluff naturligtvis, och regissören Paolo Sorrentino verkar vilja säga att det enkla och omedelbara ibland är det bästa. Så låter han kompositören Fred vara mest känd för verket Simple songs.
Men det är inte minimalism som kännetecknar Sorrentino, som gillar när det glänser och prålar – scenerier och ljussättning skulle kunna vara från italienska Vogue. Soundtracket är spretigt och märkligt blir det när Freds musik, i verkligheten komponerad av amerikanen David Lang, visar sig vara överlastad och allt annat än simple.
Sorrentino har efter några visuellt egensinniga filmer lutat sig allt mer på mästare inom italiensk film, som nyss avlidne Ettore Scola och Fellini. Så hade till exempel hans förra film Den stora skönheten likheter med såväl Scolas Terrassen som Fellinis Det ljuva livet. Och det är svårt att inte jämföra med 8 1/2 när man ser Youth, som ju också handlar om äldre konstnärer som funderar över hur livet blev och varför det kreativa går så trögt.
Men filmen är istället tillägnad den politiske regissören Francesco Rosi, mest som ett tack för grundidén. För här ska man inte leta innebörder, det blir aldrig djupare än tidvattnet som då och då sköljer över Markusplatsen.
Det som händer i Youth händer på ytan. Vilket inte är detsamma som att den är tråkig. För filmen är berättad med ett så gott humör – och med ett gnistrande gästspel av en evigt vital och smart Jane Fonda – att jag förlåter Sorrentino för att han envisas med att trycka upp silikonbröst under näsan på mig.
Någon förlåtelse för att Rachel Weisz får sitt livs tråkigaste roll får han däremot inte.
TITTA OCKSÅ PÅ:
Den stora skönheten (Paolo Sorrentino, 2013)
Moln över Sils Maria (Olivier Assayas, 2014)
8½ (Federico Fellini, 1963)
