Winnerbäck - vän med vemodet

Lars Winnerbäck skyr intervjuer och har svårt för kameror. Men GP:s Jan Andersson har pratat med rockstjärnan som nu öppnar upp i en närgången och personlig dokumentärfilm.

ANNONS
|

–Lasse, Lasse, Lasse ...!

Publiken ropar, pulsen stiger och Lars Winnerbäck flackar med blicken. Nervös eller fokuserad, det är svårt att avgöra. Några sekunder senare kliver han i alla fall ut på scen och ett öronbedövande jubel bryter loss. Sedan tonar ljudet bort igen. Gamla familjefoton varvas med en tur söderut längs E4 mot Linköping, till radhuslängan i stadsdelen Vidingsjö, och så är dokumentären om Lars Winnerbäck – Ett slags liv – igång.

Filmat i två år

Under närmare två års tid har norske regissören Øystein Karlsen nära och nyfiket följt Lars Winnerbäck på scen och bakom, i Stockholm och i Linköping, i samtal med andra artister och i manusbundna monologer.

ANNONS

–Jag känner Øystein och har faktiskt inte tänkt så mycket på att han och kamerateamet har funnits där i bakgrunden. De har smält in bra, säger Lars Winnerbäck, som dock inte har några planer på att se filmen om sig själv.

–Jag orkar inte se den.

Inte alls?

–Ett par klipp har jag kikat på, och då var jag tvungen att ta djupa andetag. Jag är verkligen inte bekväm med att titta på mig själv. Det får andra göra.

Läs mer: Recension av Ett slags liv

Vantrivdes i skolan

Filmen skildrar i alla fall Lars Winnerbäcks uppväxt i Linköping, bland mycket annat, och vi som har sett den får följa med honom på en tidsresa till 80-talet och en rätt dyster tillvaro i grundskolan.

–Jag vantrivdes i skolan och tyckte det var fruktansvärt trist att gå där. Tillvaron var inrutad och helt fantasilös, alla skulle till och med hålla pennan på exakt samma sätt. Men därmed blev skolan också den största drivkraften för att ta sig bort från tristessen, allt utanför skolan blev färgstarkt och förföriskt. Det var både lätt och lockande att drömma sig iväg någon annanstans.

Du fyller snart 42 år. Kan du fortfarande mana fram den där tomma känslan från mellanstadiet?

ANNONS

–Ja, om det behövs. Det är såklart lite naivt att tro att man kan ha roligt hela tiden, men att bara ha tråkigt är ju inget alternativ. Ambitionen måste vara att ha så kul man kan, samtidigt som man gör något som känns meningsfullt ... det är något som fortfarande driver mig.

Projektet växte

I den film Lars Winnerbäck tackade ja till skulle det varvas livemusik med lite låtsnack, men projektet växte allt eftersom. Plötsligt var filmteamet med överallt.

–(skratt) Då var det försent att säga nej, de hade investerat så mycket tid och jobb i projektet. Det var bara att köra.

Den nya dokumentärfilmen om Lars Winnerbäcks liv kan sägas stå på två ben, dels handlar det om uppväxten i Linköping med nyponbuskar och tandläkarväder, dels om Winnerbäcks ambivalens inför kändisskapet, obehaget i att kliva på scen och den ångest han ägnat sitt liv åt att antingen tackla eller försöka bli sams med.

Mår bättre än på länge

–Just nu mår jag faktiskt bättre än på länge. Jag har kontroll på mitt vemod och känner att jag kan plocka fram det när jag vill.

Kan du plocka undan det också när det behövs?

–Nja, det är svårare. Men jag har lärt mig att leva med vemodet, och jag trivs med att ha det nära.

ANNONS

För många är Lars Winnerbäcks mörker också det som gör honom intressant som artist. Angelägen, rent av. På gott och ont.

Vill vara som Gessle

–Jag har problematiserat för många saker i mitt liv. Inte minst kändisskapet, säger Lars Winnerbäck och önskar att han i det avseendet vore mer lik sin vän Per Gessle.

–(skratt) Han ser inga problem med att vara skitkänd. Så borde jag också tänka.

Lars Winnerbäck

Född som: Lars Mattias Nilsson.

Uppväxt: Vidingsjö i Linköping.

Ålder: 41 år.

Bor: Stockholm och Oslo.

Familj: Sonen Ebbe, 13, och norska hustrun Agnes Kittelsen.

Aktuell med: Dokumentären Ett slags liv, av norske regissören Øystein Karlsen och Winnerbäcks hustru Agnes Kittelsen, som filmat små klipp på sin man med mobilen.

ANNONS