Vice går på slak lina mellan fakta och fiktion

Filmer om politiker brukar handla om giganterna, till exempel Margaret Thatcher (Järnladyn), Abraham Lincoln (Lincoln) och Winston Churchill (Darkest hour). Att de filmerna blivit bra beror i första hand på fantastiska skådespelarprestationer från i tur och ordning Meryl Streep, Daniel Day-Lewis och Gary Oldman. Det blev Oscars till alla tre i kategorin bästa huvudroll.

Siktar in sig på en Oscar gör nu Christian Bale, som redan vunnit en Golden Globe, för porträttet av Dick Cheney i Adam McKays satiriska biografifilm Vice, som på sätt och vis är snarlik McKays The big short (2015), som sylvasst skildrade finanskrisen i USA 2007-2008.

Bale gör ett förvandlingsnummer, i betydelsen det är svårt att känna igen honom bakom masken. Det brukar gå hem hos Oscarsjuryn, men krasst uttryckt är Cheney ingen tacksam roll. Han var ingen karismatisk ledargestalt, som Thatcher, och verkligen ingen folkets hjälte, som Lincoln, utan en småtrist konservativ byråkrat. Men också en insider och skicklig spelare som roffade åt sig mer och mer makt i Washington utan att någon egentligen märkte det förrän det var för sent. Då var Cheney George W Bushs vicepresident. Med hjälp av sin stab av lojala ja-sägare hade han först övertygat det amerikanska folket om att Saddam Hussein vilken dag som helst skulle attackera USA med massförstörelsevapen, för att därefter, mer eller mindre på egen hand, om man ska tro den här filmen, dra igång Irakkriget medan den lättmanipulerade Bush den yngre spelade golf.

McKay går på djupet. I unga år på 1960-talet var Cheney en alkoholiserad nolla som åkte fast för rattfylla gång på gång. Det var hustrun Lynne (Amy Adams), som framstår som en makthungrig kusin till Lady Macbeth, som fick maken att lägga av med spriten och i stället satsa på politiken. Att det blev republikanerna och inte demokraterna var en ren slump.

Sedan görs en genomgång av samhällsutvecklingen i USA från tidigt 1970-tal och framåt. Allt är med. Nixon och Watergate. Framväxandet av den högerorienterade tv-kanalen Fox News. Gerald Ford. Bush vs Gore. Afghanistan och Irak.

Med historielektionen lagd åt sidan är Vice är uppbyggd som en Michael Moore-film. Hiskeligt mycket fakta. Namedropping få normalintresserade har någon koll på och en förklarande, subjektiv berättarröst. Man får också anledning att fråga sig hur mycket av det som sägs i filmen är sant och hur mycket som är lögn. Ingen kan ju veta vad som hände när Bush och Cheney träffades på tu man hand för första gången och Cheney gick med på att bli vicepresident. Ett struntjobb som bara gick ut på att sitta och vänta på att presidenten skulle dö, som han själv uttryckte saken.

Där försöker regissör McKay med en gardering. I den inledande textplattan skriver han att det varit svårt att få fram hela sanningen om den hemlighetsfulle Cheney, men vi har gjort vårt bästa. Eller som det står ordagrant: "We did our fucking best". Användningen av det fula f-ordet förmodligen en blinkning till Donald Rumsfeld, spelad med bravur av komikern Steve Carell, som gärna drog snuskiga skämt och använde sig av de allra värsta svordomarna.

Vice landar på en bra bit över två timmar, vilket vore alldeles för överlastat. Carell och Bale bär med nöd och näppe fram filmen på sina bara axlar.

Mats Johnson

kultur@gp.se