Välgjort i traditionell Hollywoodstil

Nasas matematiksnillen blir omedvetet förkämpar för afroamerikaners rättigheter.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Verklighetsbaserade Dolda tillgångar, som är Oscarsnominerad för bästa film och bästa kvinnliga biroll (Octavia Spencer), är en välgjord och välspelad utpräglad Hollywoodfilm med en dialog som stundtals är riktigt vass.

Langdon, Virginia 1961. De afroamerikanska kvinnorna och matematiksnillena Katherine (Taraji P Henson), Dorothy (Spencer) och Mary (Janelle Monae) får jobb på Nasa. Det kalla kriget har nått fryspunkten. Ryssarnas rymdprogram är mer framgångsrikt än jänkarnas. Virginia är en segregerad delstat där de svarta medborgarna blir diskriminerade i skolan, på jobbet, i princip överallt.

Det är mycket som är bra i Dolda tillgångar: Scenografin, kostymerna, replikerna, en ovanligt inspirerad Kevin Costner i rollen som den buttre Nasa-chefen Al Harrison. Problemet är att regissören Theodore Melfi försöker få med alldeles för mycket i en och samma film. Om han valt att koncentrera sig på Katherine G Johnson, som är dramats viktigaste rollfigur, fullt ut och skippat några sidospår hade Dolda tillgångar blivit en mer fokuserad film. Nu känns den överlastad och dessutom för lång.

ANNONS

Dessa invändningar till trots är detta en film som jag rekommenderar. Regissör Melfi hittar en fin balans mellan humor och allvar. Utan att hon riktigt vet om det blir Katherine en förkämpe för afroamerikaners rättigheter. Först på det lilla planet, när hon vågar klaga på att i byggnaden där hon sitter och löser ekvationer finns ingen toalett för svarta (Harrison löser den saken i filmens bästa scen). Det som börjar som något litet kan växa till något stort, är filmens sympatiska budskap.

ANNONS