Kameran granskar den luggslitna hästen, där den lunkar genom ett vindpinat, avlövat landskap tillsammans med en man klädd i gråa paltor. De är på väg hem till gården, också den i sönderfall, och där finns dottern och där stannar kameran i sex dagar.
Var det den hästen som filosofen Friedrich Nietzsche i Turin 1889 försökte rädda undan en misshandel? För att sedan bli sjuk, mentalt. Förstås inte, men den ungerske regissören Belá Tarr berättar om händelsen i början av Turinhästen, sen släpper han Nietzsche och det dröjer säkert tjugo minuter innan något mer sägs. Replikerna förblir få. Några gånger bryts tystnaden av en berättarröst, en annan gång av ett följe romer och en sprittörstig gäst som säger att stan ligger i ruiner och att världens undergång är människans verk och skuld. Skitprat, säger fadern, men det är någonting som händer: brunnen sinar, stormen stillnar inte.
Bilderna, klassiskt rena i en oändlig mängd nyanser av grått, svart och ljus, bär berättelsen tillsammans med musiken, tillsammans med far och dotter där de i isolering och tystnad repeterar vardagens alla sysslor, klär sig, äter sina potatisar, sitter vid fönstret och tittar ut – mot ingenting? Tarrs så signifikativa långa tagningar, hans förmåga att locka tankar och liv ur varje ting, ur ett kök, en ladugårdsvägg, ur tigande gestalter, gör honom till en sällsynt filmare. Han arbetar i den auteurtradition där Tarkovskij, Bergman och Angelopoulos finns.
Turinhästen är sorgsen, vacker, lång. Motsägelsefullt nog uppstår en sugande spänning, trots alla upprepningar. Turinhästen är, har Belá Tarr sagt, hans sista, rikligt belönande, verk. Efter nio filmer har han inga fler berättelser, inget mer att säga om människans utsatthet. Det han har sagt är talande nog. Nu skall han starta en filmskola istället.
