Tomt och vämjeligt om modevärlden

The neon demon blev utbuad på årets filmfestival i Cannes. Den danske regissören Nicolas Winding Refn kontrade med att hans främsta syfte med filmen var att provocera. Tja, om det är huvudsyftet kan man ju komma dragandes med pretentiös filmdynga av allra värsta sort, vilket The neon demon är.

Och visst blev jag provocerad. Efter pressvisningen i tisdags hade jag lust att resa mig upp och ropa Skandal! för att därefter slänga en tom kaffemugg mot bioduken.

Regissören visar prov på storhetsvansinne redan under förtexterna, som inleds med Nicolas Winding Refn Presents. Ungefär som när Alfred Hitchcock år 1955 drog igång tv-serien Alfred Hitchcock Presents, men den här dansken mår inte bra av att bli jämförd med Hitch.

Sextonåriga Jesse, spelad av Elle Fanning, har åkt från Georgia till Los Angeles för att satsa på en karriär som fotomodell. Hon går till en modellagentur där hon genast blir tillsagd att svara 19 på frågan Hur gammal är du?

Eftersom Jesse är ofattbart vacker med ett perfekt ansikte, en perfekt kropp och perfekt hy får hon jobb direkt. Till skillnad från de lite äldre modellerna är Jesse naturligt vacker. Hon har inte genomgått skönhetsoperationer. Hon äter ordentligt. I den stenhårda modevärlden blir hon snabbt hatad av konkurrenterna, eftersom hon är yngst och vackrast.

Jag tror att regissör Refn tänkt sig att filmen skall vara kritik riktad mot utseendefixering och osunda skönhetsideal, kritik riktad mot en bransch där modeller som fyllt 25 gjort sitt, men där faller han på eget grepp eftersom han är sjukligt fixerad av 18-åriga Fanning och hennes ibland helt nakna kropp.

Filmen innehåller flera halvpornografiska scener, och en extremt tröttande stroboskopscen. Några andra scener är snygga på ytan, men helt tomma på innehåll.

Plötsligt tar The neon demon en ny riktning och blir en blodig skräckhistoria. Filmens slut, som hamnar i kategorin vämjeligt, är så fånigt att man knappt tror sina ögon.

Mats Johnson

kultur@gp.se