Änglar och demoner (2009) var klart bättre än den småsega och omständliga Da Vinci-koden (2006). I den tredje Robert Langdon-filmen Inferno är vi tillbaka på ruta ett. Detta är, mer eller mindre, den första filmen en gång till, med Da Vinci utbytt mot Dante.
När Langdon (Tom Hanks) vaknar på ett sjukhus i Florens har han tappat minnet och plågas av hallucinationer. Plötsligt jagas Langdon och den unga läkaren Sienna Brooks (Felicity Jones) av polisen, WHO och diverse andra organisationer och en högeffektiv kvinnlig yrkesmördare.
I Florens dräller det av tacksamma filmmiljöer. Filmens regissör Ron Howard lyckas beta av varenda sevärdhet. Det är något av en bedrift.
Filmen, som är en kamp mot klockan, kretsar kring en laserpekare, ett dödligt virus, Dantes Inferno och, förstås, kluriga gåtor.
Försöker få med det mesta
Howard försöker få med det mesta i Dan Browns romanförlaga i en två timmar kort film. Med resultat att Inferno är överlastad, sanslöst faktaspäckad och allmänt rörig, i synnerhet när alla lösa trådar skall nystas samman.
Enskilda actionscener håller måttet, Florens är en av världens vackraste städer och filmens slutknorr är riktigt snygg. Faktum är att slutknorren är det överlägset bästa i hela filmen.
Hanks är inte direkt jätteinspirerad. Felicity Jones är ingen större filmstjärna. Däremot övertygar danska Sidse Babett Knudsen i en liten, men viktig roll. Knudsen är aldrig dålig så det är hon inte i den här filmen heller.
