När Thomas och hans vänner inledningsvis transporteras med helikopter av en specialstyrka till en ensligt belägen bas finns en ganska omfattande förhistoria som knappt nämns – nämligen hela första filmen, förra årets The Maze Runner som var ännu en i den långa rad av senare tids filmatiseringar av dystopiska ungdomsböcker som Hungerspelen , Divergent och fruktansvärda The Giver .
I The Maze Runner hamnade Thomas i en glänta befolkad av ett gäng killar omgärdad av en lömsk labyrint. När gruppen slutligen lyckades ta sig ut visade sig alltsammans vara ett gigantiskt experiment av den halvstatliga organisationen WICKED (en akronym för World In Catastrophe: Killzone Experiment Deparment" vilket väl är ett halvdant namn om man inte vill orsaka onödig oro). Samtidigt tillför egentligen inte informationen ovan så värst mycket då denna uppföljare – som tar vid precis där The Maze Runner slutade – är en helt annan film där det enda som egentligen känns igen är huvudkaraktärerna.
När ungdomarna (The gladers) inkvarteras på basen berättar Dr Janson som leder verksamheten att man räddat dem undan WICKED, men snart inser Thomas att man i själva verket fortfarande är i den ondsinta organisationens klor. Det visar sig att ungdomarna är immuna mot den smitta som drabbat större delen av mänskligheten och gjort folk till zombieliknande mordmaskiner, och nu vill WICKED på ett mindre trevligt sätt försöka utvinna ett vaccin ur ungdomarna. De lyckas rymma för att ta sig till bergen där en motståndsgrupp sägs gömma sig men längs vägen attackeras de av horder med zombies och tas tillfälligt till fånga av ett gäng banditer.
Det är inte bara så att uppföljaren skiljer sig avsevärt i stil och manér från föregångaren; även under filmens gång finns här scener som plötsligt bryter starkt genremässigt mot de övriga. Som när banditledaren Jorge under en vild strid med WICKED spelar Patsy Clines Walkin’ after midnight i högtalare på högsta volym likt det flygburna kavalleriets användande av Valkyriornas ritt i Apocalypse Now.
Det är det närmaste ett ögonblicks befriande munterhet man kommer i denna i övrigt tämligen humorbefriade historia. Men även om självdistansen befinner sig långt borta, målet är diffust och karaktärsteckningarna skissartade blir det sällan tråkigt då jaktscenerna är effektiva och ofta nervkittlande, landskapen – särskilt storstadsområdet med sina raserade, övergivna skyskrapor – tilldragande och Giancarlo Esposito är förvillande lik Kirk Lazarus i Tropic Thunder .
