Robert De Niros inledande berättarröst känns igen, inte bara på att den tillhör De Niro utan att den är just så inlevelsetom som flertalet av hans skådespelarinsatser varit på senare år. Men så visar det sig att skälet till det där mekaniska innantilläsandet är att den pensionerade änklingen Ben Whittaker sitter hemma och spelar in en videoansökning till tjänsten som seniorpraktikant på en e-handelsfirma.
Efter att ha fått komma på intervju (av en ung rekryterare får 70-årige Ben frågan ”Var ser du dig själv om tio år?) blir han personlig praktikant åt grundaren och bossen Jules (Anne Hathaway). Hon är ambitiös och överarbetad med en ”stay-at-home-dad” till man och en dotter som är så bedårande att man vill spränga henne i bitar. Ben är välorganiserad, uppklädd och blir snabbt poppis på det unga hyperhippa kontoret (i en verklig värld hade han klassats som en rövslickare av rang). Men Jules är svårare att blidka, hon känner sig till en början något obekväm i Bens närhet samtidigt som hon har viktigare saker att tänka på, som huruvida hon ska acceptera att finansiärerna plockar in en VD utifrån.
Det hela lunkar på utan någon egentlig riktning men tack vare en till största del välspelande ensemble stör det inte nämnvärt. Särskilt roligt är det att se De Niro för första gången på länge visa ett visst intresse för sin karaktär (även om vissa scener ger känslan av att hans och motspelarens tagningar gjordes vid helt separata tillfällen). Synd att det mot slutet blir väl sentimentalsjukt och att var-en-da scen ackompanjeras av småputtriga toner. Och trots att en (förlåt, hatar adjektivet) stark kvinna står i centrum är det mannen som till slut styr skutan rätt, om än som åldersstigen lots.
