The giver

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Redan för 20 år sedan visade Jeff Bridges intresse för att producera en filmatisering av Lois Lowrys bästsäljande ungdomsroman Den utvalde. Men först nu har filmen alltså blivit verklighet, med Jeff själv som ”Givaren” i denna framtidsdystopi med högst huxleysk och orwellsk prägel där mänskligheten eliminerat alla känslor och fria tankar för att skapa en värld utan hat och brottslighet – inte ens färger finns längre. Barn föds centralt och placeras i särskilda familjeenheter för att i tonåren genomgå en initiationsceremoni där de tilldelas en lämplig livsuppgift.

16-åriga Jonas (Brenton Thwaites agerar liksom de övriga ungdomarna med en mimik som mest påminner om en playmogubbes) har dock blivit utsedd till ”Minnesbevarare” vilket innebär att förvalta all världens samlade minnen från tidigare generationer, tiden då människorna ännu bar på äkta känslor. Minnena åkallas med hjälp av den tidigare ”Minnesbevararen”, alltså den nu åldrade ”Givaren”, men när Jonas får erfara hela spektrat av känslor som glädje, sorg och kärlek börjar han ifrågasätta världen han växt upp i.

ANNONS

Efter en inledande, svartvit halvtimme (platt filmat utan någon som helst finess i komposition eller kontraster) får Jonas första gången uppleva färger och känsloyttringar genom de minnesbilder ”Givaren” överför. Dessa återges i form av klichéartade scener från exempelvis bröllop och fest (symboliserar glädje), elefantjakt och sjuka åldringar (sorg) – stock footage-klipp som tillsammans med de begränsade spelplatserna bidrar till en rejäl billighetskänsla kring hela produktionen. Större delen av The Givers budget gick förmodligen till att bekosta Meryl Streeps insats som hologramäldste i Holly Hunterskt Top of the Lake-hår.

ANNONS