Meryl Streep, som blivit Oscarsnominerad svindlande nitton gånger, hittar en fin balans mellan tragik och komik i Stephen Frears nya verklighetsbaserade film Florence Foster Jenkins, som utspelas i ett snyggt återskapat New York 1944.
Hugh Grant i nyanserad roll
Jenkins var en excentrisk och stormrik arvtagerska, övertygad om att hon var en superb operasångerska trots att hon saknade alla former av musikalisk talang.
Jenkins tålmodige make St Clair Bayfield (en bra och nyanserad roll för Hugh Grant) gör allt han kan för att hålla hustruns operadrömmar vid liv. Bayfield ger dirigenter och musiker hiskeligt bra betalt, om de säger att Jenkins kan sjunga. Han mutar musikrecensenter och han mutar publiken, som villigt spelar med i operabluffen.
En öronbedövande chock
I filmen får vi vänta ett bra tag på att höra Florence Foster Jenkins ta ton. När det väl sker blir det en öronbedövande chock. Det är faktiskt en bedrift av Streep (som i själva verket är en mycket duktig sångerska) att kunna sjunga så här kopiöst falskt.
Filmen leder fram till ett liveframträdande i väldiga Carnegie Hall. Ett fullständigt dödsdömt projekt.
Eller?
Frears film är stundals skamlöst publikfriande och feelgood så det ryker om det, men det är inget som jag retar mig på nu när spelet mellan Grant och Streep håller genomgående hög klass. Även duktiga skådisar, till exempel svenska Rebecca Ferguson, i de mindre rollerna.
