För första gången på trettio år har John Williams på grund av sjukdom tvingats tacka nej till att komponera musiken till en Spielbergfilm och istället ersatts av den allt ointressantare Thomas Newman. Det är väl också den enda egentliga invändning som finns mot detta välskrivna (bland andra av bröderna Coen), gedigna och verklighetsbaserade kalla kriget-drama där Tom Hanks gör en närmast James Stewartskt patosfylld centralfigur.
Året är 1957 och när den ryske spionen Rudolf Abel grips i New York kallas försäkringsjuristen James B Donovan in för att försvara landsförrädaren. Det hela är främst tänkt att ge sken för omvärlden att USA ger alla en rättvis rättegång (domaren har redan saken klar: Elektriska stolen, nästa), men till sina uppdragsgivares förtret menar Donovan att Rudolf Abel bara gjort sin plikt för sitt land precis som de amerikaner som placerats i Sovjet att spionera. Är det inte åtminstone klokt att hålla honom vid liv i den händelse en amerikan tillfångatas och en utväxling är möjlig?
Donovans moraliska hållning gör honom nästan lika hatad som spionen han försvarar, men han är orubblig: Alla har rätt till en schysst rättsprocess. Parallellerna till dagens drönarattacker där unga amerikaner sitter framför en dator och med ett enkelt knapptryck agerar polis, åklagare, domare och bödel känns inte alltför långsökta. ”Stoikiy muzhik” som Abel kallar Donovan, en man som ständigt reser sig på nytt, och visst låter det hela svulstigt och storvulet. Men snarare lekar man här med genreklichéerna, i repliker såväl som karaktärer och miljöer – något som otvivelaktigt bär Coenska kännetecken. När historien så småningom förflyttas till Östberlin och en möjlig fångutväxling under ledning av Donovan är det bara att konstatera att Steven Spielberg fortfarande är en utomordentligt skicklig historieberättare.
