Jultomtedockor har börjat dyka upp i butikerna, lussekatter har man kunnat köpa i ett par veckor och då har ändå inte den riktiga julhysterin dragit igång ännu.
Jo, det är lätt att i god tid tröttna en smula på julen, men det är ju en sak att vara trött på och en helt annan sak att hata julen vilket den cyniske, bottenlöst ensamma och gröna varelsen Grinchen gör. Grinchen, som bor i en grotta högt uppe på ett berg tillsammans med hunden Max, avskyr julgranar, jultomten och tindrande barnaögon. Hur kunde det bli så här?
Grinchen blickar ner på Vemdalen där alla är glada och lyckliga. Nu har man bestämt sig för att göra julfirandet tre gånger så stort jämfört med föregående år. En ren provokation tycker Grinchen som bestämmer sig för att stjäla julen. Då blir alla lika olyckliga, och det är ju rättvist.
Det är barnboksförfattaren, illustratören och filmmanusförfattaren Theodor Seuss Geisel (1904-91), känd under namnet Dr Seuss, som ligger bakom den här udda julsagan, publicerad 1957, och han gör inte mycket för att dölja att främsta inspirationskällan är den vresige, snåle och allmänt osympatiske Ebenezer Scrooge i Charles Dickens En julsaga (1847).
Dr Seuss, som i USA är lika känd som Astrid Lindgren är i Sverige, skrev barnböcker som inte riktigt är barnböcker utan något annat. Hans manus till filmen Dr T:s 5 000 fingrar (1953) är surrealistiskt och hotfullt och inte särskilt barntillåtet. Boken Grinchen kan inledningsvis vara ångestframkallande för de allra minsta, för man vill ju inte att någon kommer och stjäl dina julklappar och samtidigt roffar åt sig granen.
Nu har den här nya filmens regissörer Yarrow Cheeney och Scott Mosier bestämt sig för att göra så här: Man dämpar cynismen och bitterheten rejält och satsar i stället på en familjevänlig film, animerad i färgglad och lite speciell stil typisk för animeringsstudion Illumination (Miniorer, Dumma mej). Det är meningen att barnpubliken ska skratta i stället för att gråta. Det har man lyckats med. Jämfört med live action-filmen Grinchen – Julen är stulen (2000), med Jim Carrey i huvudrollen, är dock Grinchen snudd på mesig.
Men det råder ingen brist på underhållningsvärde, här finns gott om komiska detaljer. Som när Grinchen försöker ställa in en radiokanal som inte spelar julsånger. Det är omöjligt. Eller när han sitter framför sin väldiga orgel och spelar den gamla slagdängan All by myself, som Céline Dion gjort en hjärtskärande version av. Och som en liten cineastbonus en scenlösning lånad från Nosferatu, alltså F W Murnaus tyska stumfilm från 1922.
Sockersött och sentimentalt blir det när Grinchen träffar flickan Izzy. Det enda som Izzy önskar sig i julklapp är att hennes mamma ska vara lycklig. Grinchen börjar komma till insikten att i längden lönar det sig inte att vara folkilsk. Till skillnad från Ebenezer Scrooge behöver han inte ta till hjälp från tre spöken för att komma fram till den saken.
Titta också på:
Miraklet i New York (Les Mayfield, 1994)
Grinchen – Julen är stulen (Ron Howard, 2000)
En julsaga (Robert Zemeckis, 2009)
