Lone Scherfig, som tilldelades Nordic Honorary Dragon Award på årets Göteborgs filmfestival, fick ett genombrott modell gigantiskt för sjutton år sedan med Italienska för nybörjare. Efter den filmen valde den danska regissören och manusförfattaren att flytta filmverksamheten till Storbritannien. Med varierande resultat. An education (2009) är klart bra. En dag (2011), med Anne Hathaway i huvudrollen, är smetig och helt förfärlig. The Riot Club (2014) blev småtrist filmad teater. De tre filmerna är alla väldigt brittiska, faktum är att Scherfig börjat göra filmer som känns mer brittiska än vad britterna själva mäktar med.
Välgjord i gammeldags stil
Urbrittisk är också Scherfigs nya film Their finest hour, som är en samproduktion mellan BBC, Pinewood Studios och Film i väst. Filmen är välgjord i en gammaldags stil, i betydelsen att Their finest hour inte känns purfärsk, men det tror jag är ett medvetet nostalgiskt grepp från Scherfigs sida.
Grundförutsättningarna får vi redan under förtexterna. London under blitzen år 1940. På bio blir de engelska propagandafilmerna utbuade av publiken, för att filmerna är så töntiga och orealistiska.
Unga begåvade Catrin (Gemma Arterton) söker och får jobb på inrikesministeriets filmavdelning. Honhar fått nys om tvillingsystrarna Lily och Rose som tack vare en lånad båt räddade livet på engelska soldater vid Dunkerque. Ett ämne för en krigsmoralhöjande film?
Mix mellan drama och feelgood
Catrin presenterar snart ett manusutkast med ingredienserna autenticitet, optimism, ett kvinnoperspektiv och en hund (vilket även Their finest hour innehåller). Detta är precis vad gubbarna på inrikesdepartementet letat efter, så det är bara att dra igång produktionen. I samma veva börjar väldigt många lägga sig i exakt vad filmen skall innehålla. På krigsdepartementet (Jeremy Irons gör ett kort inhopp) kräver man att en hjälteroll skall gå till en amerikansk skådis. Exakt hur filmen skall sluta ger upphov till diskussioner.
Scherfigs film är en mix av drama, komedi, romantik, feelgood och metafilm (en film om en filminspelning), ibland snudd på skamlöst publikfriande, men ändå smart med två olika berättarplan.
Tyskarnas bombningar av London gör sig bara påminda då och då. Filmen, baserad på en roman av Lissa Evans, påminner en hel del om John Boormans trettio är gamla Hope and Glory, och sämre förebilder kan man ju ha.
Vassast repliker har Bill Nighy
Their finest hour är en dialogdriven skådespelarfilm där de vassaste replikerna gått till Bill Nighy, som porträtterar den före detta filmstjärnan Hilliard. Det är typen av roll som Nighy kan göra i sömnen, men här är han mestadels inspirerad. Till exempel när han plötsligt på puben brister ut i den skotska folkvisan Wild Mountain Thyme. Det är filmens överlägset bästa scen. Annars aningen lite lågbudgetfeeling över hela produktionen.
Titta också på:
Hope and glory (John Boorman, 1987)
Land Girls (David Leland, 1998)
An education (Lone Scherfig, 2009)
