Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/2

Snillrik satir om åldersfascismen

Centralt för komedin är osynliggörandet och förnedrandet av kvinnor över femtio.

Film

Komedi
50 vårar
Regi: Blandine Lenoir, Frankrike, 2017 (89 min)
 

Agnès Jaoui är ett filmgeni med skarp iakttagelseförmåga och stor lust att ifrågasätta rådande normer. Det vet alla som sett hennes komedier I andras ögon eller Se mig.
Här får publiken se henne briljera också framför kameran, i rollen som femtioåriga Aurore i en film med rättframt tilltal och hög ambitionsnivå. Redan inledningens samtal mellan mor och dotter sätter tonen: här avhandlas inte minst de vallningar Aurore svettar sig igenom och diskuterar i några av filmens allra roligaste scener.


Vass satir skapas på arbetsförmedlingen, hos doktorn och på arbetsplatsen – där Aurore får allt mindre att säga till om. Centralt för komedin är osynliggörandet alternativt förnedrandet av såväl unga som äldre kvinnor, samt den marginaliserade position i samhället kvinnor femtio plus förväntas hålla till godo med.


Omorganiseringen på Aurores arbetsplats är bara ett exempel. Den nye chefen är ung, sliskig och trendkänslig. Han sparkar de flesta tidigare anställda på restaurangen och anställer ny personal, knappt en servitris över arton. Aurore, med femton års branscherfarenhet, får på nåder stanna – men förväntas nu stå i baren. Chefen bestämmer dessutom att Aurore på jobbet ska kallas Samantha ”för att det låter sexigare”.
Själv bearbetar hon chocken över att snart bli mormor. Till filmens överraskningar hör en drömsekvens med operasång och den oväntade tröst Aurore får av tanterna i ett pensionärskollektiv.

Regissören Blandine Lenoirs komedi är drastisk men tänkvärd och får oss att skratta åt en löjeväckande åldersfascism

Agnès Jaoui är ett filmgeni med skarp iakttagelseförmåga och stor lust att ifrågasätta rådande normer. Det vet alla som sett hennes komedier I andras ögon eller Se mig.
Här får publiken se henne briljera också framför kameran, i rollen som femtioåriga Aurore i en film med rättframt tilltal och hög ambitionsnivå. Redan inledningens samtal mellan mor och dotter sätter tonen: här avhandlas inte minst de vallningar Aurore svettar sig igenom och diskuterar i några av filmens allra roligaste scener.
Vass satir skapas på arbetsförmedlingen, hos doktorn och på arbetsplatsen – där Aurore får allt mindre att säga till om. Centralt för komedin är osynliggörandet alternativt förnedrandet av såväl unga som äldre kvinnor, samt den marginaliserade position i samhället kvinnor femtio plus förväntas hålla till godo med.


Omorganiseringen på Aurores arbetsplats är bara ett exempel. Den nye chefen är ung, sliskig och trendkänslig. Han sparkar de flesta tidigare anställda på restaurangen och anställer ny personal, knappt en servitris över arton. Aurore, med femton års branscherfarenhet, får på nåder stanna – men förväntas nu stå i baren. Chefen bestämmer dessutom att Aurore på jobbet ska kallas Samantha ”för att det låter sexigare”.
Själv bearbetar hon chocken över att snart bli mormor. Till filmens överraskningar hör en drömsekvens med operasång och den oväntade tröst Aurore får av tanterna i ett pensionärskollektiv.


Regissören Blandine Lenoirs komedi är drastisk men tänkvärd och får oss att skratta åt en löjeväckande åldersfascism.

Se mer från - Filmrecensioner
Mest läst