Sommarskräck är förvisso ett högst verkligt fenomen men ett som kräver betydligt bättre filmer än Sinister 2.
En återkommande missuppfattning kring genren tycks vara att så länge vi får kreativa dödseffekter och publiken hoppar till ett par gånger när ljudteknikern slår näven i mixerbordet så är allt frid och fröjd. En missuppfattning som den här uppföljaren följer till punkt och pricka. Första Sinister var verkligen inget mästerverk men Sinister 2 är likväl ett svandyk rakt ner i asfalten.
Det ursprungliga kreativa teamet har nu lämnat och av skådespelarna återfinns bara James Ransone kvar som före detta polisen So & So som återvänder tillsammans med ett av filmhistoriens minst läskiga monster, Bhughul. Handlingen är den här gången att en mor och hennes tvillingsöner flyttar in i ett öde hus, vilket visar sig vara en ganska dålig idé då Bhughul bor där och äter barns själar. Detta genom att låta barnen titta på snuff-filmer för att filmskaparna samtidigt ska kunna göra historiens plattaste metadiskussion kring skräckgenren.
Sinister 2 anser tydligt att handling är ett nödvändigt ont så för att fylla ut tiden mellan de billiga buh-stunderna strösslas det därför slarvigt med allehanda klichéer och både manuset såväl som karaktärerna slår ständigt över i pekoral. Det enda skrämmande i sammanhanget är egentligen att någon kanske kommer betala för att se detta.
