Det brukar alltid finnas ett publiksug efter en riktigt bra och blytung amerikansk actionrulle, men jag misstänker att Sicario är för realistiskt brutal, och dyster, för att välta några biljettkassor.
Kate, nervigt spelad av Emily Blunt, är något av en frontfigur i en FBI-insatsstyrka med fritagning av gisslan som specialitet. En topphemlig samverkansgrupp, med till synes obegränsade ekonomiska resurser och kopplingar till CIA, har fått upp ögonen för Kate. Hon låter sig motvilligt värvas och får därefter anledning att ställa sig en rad olika frågor: Vad har den arrogante gruppledaren Matt (Josh Brolin) för agenda, egentligen? Vilka arbetsuppgifter har den tystlåtne ensamvargen Alejandro (Benicio Del Toro)? Riskerar Kate att reduceras till att bli en bricka i ett livsfarligt spel?
Hyfsat snabbt förstår vi att gruppens verksamhet går ut på att bekämpa Mexikos drogkarteller. Detta gör man bäst, menar Matt, genom att ta sig över gränsen, skjuta på allt som rör sig och orsaka kaos. Ett kaos som skall tvinga kartelledarna att komma fram från sina gömställen.
Så värst mycket mer till yttre handling har regissören Denis Villeneuve, som är helt ointresserad av spektakulära actionscener typ Mission impossible, inte att komma med.
Det är förstås en brist, men ändå är det väldigt mycket som är väldigt bra i Sicario, som är en mexikansk term för yrkesmördare. Det intensiva spelet mellan Blunt, Brolin och Del Toro imponerar. Det gör även ljuddesignen och filmmusikeffekterna. Mästerfotografen Roger Deakins arbetar konsekvent med solblekta bilder. Filmen är rasande skickligt klippt. Två timmar går i ett nafs.
Blunt var okej, men inte mer, i actionfilmerna Looper och Edge of tomorrow. Sicario innebär ett väldigt lyft för den brittiska skådespelerskan. Faktum är att hennes rollprestation här kan mäta sig med Jessica Chastains i Zero Dark Thirty.
