En av mina absoluta favoritfilmer är Barnen som inte fanns, Kore-edas mästerverk om fyra syskon som lever ensamma i en liten lägenhet övergivna av sin mor – en stenhård anklagelseakt mot en vuxenvärld som väljer att inte se, som vägrar att ta ansvar. Även i Sådan far, sådan son handlar det om barns utsatthet, men framför allt ställer den frågan om vad som skapar faderskänslor – gener eller tid?
Två familjer får en dag veta att deras sexåriga söner Keita och Ryusei förväxlades vid födseln och rekommenderas nu att byta tillbaka. I centrum står Keitas pappa Ryota, en ständigt arbetande arkitekt oförmögen att visa kärlek. Han är besviken på att den lite introverta sonen inte tar för sig tillräckligt och verkar närmast se förväxlingen som en möjlighet att slippa skuldkänslor över sonens brister – han är ju någon annans!
Känslan för detaljer känns igen från tidigare filmer av Kore-eda, liksom de närmast dokumentära scenerna med barnen. Klasskillnaderna familjerna emellan skildras genom en inredningsmässigt kantig hemmamiljö hos Keita fylld med tekniska prylar medan Ryusei får nöja sig med ett gammalt Donkey Kong-Game&Watch samtidigt som hans något enklare hem är betydligt varmare och mer kärleksfullt. Den typen av konstruktioner gör att Sådan far, sådan son emellanåt är nära att tippa över i melodram – om än en välspelad sådan.
