Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Rekonstruktion Utøya är estetiskt en rekonstruktion i ordets baraste bemärkelse, med vit maskeringstejp på ett scengolv. Bild: Pressbild

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Rekonstruktion Utøya går under huden

    Carl Javérs film om terrordådet på Utøya är en brutal och obarmhärtig rekonstruktionsprocess som håller terrordådets sår öppna.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Film

    Dokumentär

    Rekonstruktion Utøya

    Regi: Carl Javér

    Med: Jenny Andersson, Rakel Mortensdatter Birkeli, Mohammed Saleh m fl

    Längd: 1 tim 34 min

    Land: Sverige

    År: 2018

    Häromveckan diskuterade kulturjournalisten Mårten Arndtzén minnesmonument och konst i en tänkvärd essä i Sveriges Radio. Med ett citat från författaren Steve Sem-Sandberg underströks att god konst inte har till uppgift att hela och försona, för då blir den harmlös. Men om konst syftar till att hålla sår öppna – hur ska monument då bidra till läkning? Ett av Arndtzéns exempel är konstnären Jonas Dahlbergs aldrig utförda minnesplats till offren för massakern på norska Utøya – Memory Wound. Minnessår.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Mina tankar har gått åt samma håll detta år, när filmerna om Utøya kommit en efter en. Först norske Erik Poppes Utøya 22 juli och Netflix-filmen 22 July av Hollywoodregissören Paul Greengrass. Och nu dokumentären Rekonstruktion Utøya av svenske Carl Javér. Redan titeln är en antydan om skillnaden från spelfilmerna, där datumet är hugget i sten. Unikt, precis som det 9–11 Greengrass behandlade i United 93 (2006). Fiktionen återberättar vad som hände just den dagen – rekonstruktionen återskapar något som lever kvar i de barn som inte mördades sommaren 2011.

    Estetiskt är det rekonstruktion i ordets baraste bemärkelse. Med ett grepp bekant från Lars von Triers Dogville, eller varför inte Marcus Lindeens färska dokumentär Flotten, markeras platserna med bred vit maskeringstejp på svart studiogolv. Emotionellt är det däremot – eller snarare därför – en rekonstruktion som golvar fiktionen i Poppes och Greengrass filmer.

    LÄS MER: De rekonstruerar Utøya på nytt i sin film

    Med få men knappast enkla frågor – hur minnas, hur prata om det som hände, hur förstå dem som varit med om detta – samlar Javér fyra personer som överlevde och tolv andra ungdomar i en studio i Nordnorge. Fjällen är fond. En psykolog finns att tillgå.

    69 personer dödades av terroristen på Arbeiderpartiets läger. Rakel, Mohammed, Jenny och Torje får berätta sina historier från ön och instruerar ungdomarna att spela upp dem. (Ibland badar de istället, eller tar en cykeltur. Aldrig för mycket av det uppenbara budskapet om att livet går vidare. Men inte så lite att filmen blir klaustrofobisk.)

    På pappret kan det låta som amatörteater och riskabel, till och med parasitisk, gestaltterapi. (Kanske kan man finna intresset till detta i Javérs suveräna dokumentärfilm Freak Out!.) Och risken finns där, vilket höjer insats och nerv. Men resultatet när spelfilmsfiktionens etablerade berättargrepp måste överges är smärtsamt effektivt. ”Hur visar jag det som är så kristallklart i mitt minne” undrar en tjej?

    Regissören Carle Javér har samlat fyra personer som överlevde och tolv andra ungdomar i en studio i Nordnorge för att göra filmen.. Bild: Pressbild

    För allt måste smulas ner och byggas upp igen. Hur återskapar du skotten som mördade vänner och sköt syskon i huvudet? Handklapp? Slag mot järnstänger? ”Jag ser det som fysisk träning” säger Rakel. ”Du måste först bryta ner kroppen för att bli starkare”.

    Hela processen är precis så brutal. Obarmhärtig. Den letar sig in under huden på ett sätt som jag inte har upplevt i en biograf på länge. Är det inte bättre att begrava sådana trauman än att spela upp dem i en tom hangar? Betrakta dem som unika erfarenheter bortom fattning och stänga av kameran? Jag tror att oförståeliga sår måste hållas öppna för att vi ska veta vad människan är kapabel till.

    LÄS MER: Tio filmer du inte får missa i höst

    Nej, det varken helar eller försonar. Sanningen är att det nog inte ens ger svar, även om det kan göra att vi bättre förmår tala öppet. Om fanatismens konsekvenser och vad det kostar att överleva – och vad båda delarna gör med de samhällen vi lever i. För under Rekonstruktion Utøya kommer jag att tänka på en lika naken uppsättning av pjäsen Vår klass som jag såg på en teater i Prag. De polska pogromer mot judar som är dramats utgångspunkt blev i avskalad form en metafor för det som är illa begravt i dagens Centraleuropa. Och som därför under skamlig tystnad lever vidare.

    För det är inte minnessår som varar – det är det vi inte låtsas om som blir infekterat och förpestar framtiden.

    Titta även på:

    Shoah (Claude Lanzmann, 1985)

    The act of killing (Joshua Oppenheimer, 2012)

    The look of silence (Joshua Oppenheimer, 2014)