Engelske TV-profilen David Frost intervjuar utbildningsminister Olof Palme för ett kommande tv-program 1969.
Engelske TV-profilen David Frost intervjuar utbildningsminister Olof Palme för ett kommande tv-program 1969.

Recension: Palme

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I en intervju i DN nyligen konstaterade regissören Maud Nycander att Olof Palmes liv rymmer stoff till hundra berättelser. Eller som brittiska författaren Jeanette Winterson skriver i sin färska självbiografi: "Hälften fakta hälften fiktion, det är vad livet är". En karismatisk person som Olof Palme – som får saker att hända, som inte beter sig som man borde – lämnar en historia hos varje person. Att ge en fullständig eller helt sann bild av en sådan person, som därtill format Sveriges nutidshistoria, klarar förstås inte ens två vassa dokumentärfilmare som Kristina Lindström och Maud Nycander.

Så vilken bild ger de i sin dokumentär om Sven Olof Joachim Palme, född 30 januari 1927 och död 28 februari 1986? Filmen börjar just den kalla februarinatt som har blivit synonym med berättelsen om Palme. Men som tur är dröjer filmarna bara lätt vid mordet. De inser att det är dags att släppa på den snart trettio år gamla knuten och istället göra en resa i tiden. Inte bara för att försöka få fatt i personen utan också för att återuppväcka en tid som står i skarp kontrast till vår egen. Effekten för åskådaren blir närmast terapeutisk.

ANNONS

Nästa klipp tar oss tillbaka till BBC-profilen David Frosts intervju med Palme 1969. Deras fyndiga dialog blir den egentliga ingången i en film som framför allt väljer att skildra retorikern och idealisten Palme. Han som lärde sig det talade ordets kraft under sin studietid i USA. Han som förstod att det privata är politiskt och därför gjorde en klassresa nedåt, från överklassmiljön på Östermalm till radhuset i Vällingby, Sveriges första ABC-stad.

Bilderna av en progressiv ledare läggs efter varandra. Den kritik som förs fram formuleras främst som politiska bakslag. Filmarna fördjupar sig inte i om bakslagen var resultat av dåliga politiska beslut eller inte: att Palme förnekade IB-affären; att han försvarade sin tidigare justitieminister Lennart Geijer, när denne anklagades för att under sin ämbetstid ha köpt sex. Det hade varit intressant om filmarna hade problematiserat Palmes ambitionsnivå, ställt frågan om det är möjligt för en statsminister att ha fullt fokus mot omvärlden och samtidigt driva de interna frågorna skickligt?

Palme berättas i kronologisk ordning, en förutsättning för att sortera den massiva informationen. Formen blir aldrig bockar på en lista, tvärtom är det oavbrutet spännande och bitvis mycket roligt. Inte minst när Palmes barndomskamrater och tidigare klasskamrater på Sigtuna berättar om hans skoltid och man anar att de har fått skriva om sina personliga minnen ett antal gånger. Intressant är också att filmarna låter berättelser stå emot varandra. När Kjell-Olof Feldt säger att Palme kunde få plötsliga vredesutbrott klipper de till en av sönerna som berättar att han aldrig blev arg.

ANNONS

Dessutom sitter Lindström och Nycander på ett fantastiskt rikt bildmaterial, som bidrar till att skapa små teman inuti kronologin. Som när Bergman grips, misstänkt för skattebrott, 1976 och bilderna från tiden klipps ihop för att skildra en framväxande bild av Sverige som ett högskatteland. Det är pedagogiskt och dramaturgiskt skickligt.

Palme är en stark film, som kommer beröra tittarna olika beroende på vilken den egna Palmeberättelsen är. Bland de starkaste inslagen är skildringen av det politiska hatet. Bilderna från ett moderatmöte där en docka föreställande Palme kastas runt för tankarna till Vänsterpartiets Annie Lööf-piñata från i våras. De mer uttalade Palmehatarna lyser med sin frånvaro i filmen. Det hade till exempel varit spännande att höra någon av tecknarna bakom de illvilliga satirbilderna av Palme berätta hur ser idag på karikatyrerna, som spred sig från dagstidningarna, till högerextrema forum och piltavlor.

Personligen lämnar filmen Palme mig arg och sorgsen. Över att bli påmind om att det sällan är en ensam galning som begår politiska mord, tidsandan finns alltid med i dådet. Över att döda politiker skapar rädda politiker. Och personligen över att jag, som växte upp efter mordet, aldrig fick uppleva den tid då man fortfarande trodde på kraften i en gemensam berättelse.

ANNONS
ANNONS