Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/5

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Räddar galaxen ännu en gång

Galaxens beskyddare ur James Gunns originalfilm, baserad på Marvel Comics klassiska seriehjältar, är tillbaka och det med stil.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

FILM

Seriehjälte-äventyr
Guardians of the galaxy 2
Regi: James Gunn
Med: Chris Pratt, Kurt Russell, Zoe Saldana, Michael Rooker, Karen Gillan, Sylvester Stallone mfl
USA, 2017 (136 min)

Det är bara att kapitulera inför denna maximalt överlastade, visuellt surrealistiska och allmänt begåvade uppföljare som kompromisslöst skämtar om allt från genren i sig, till skapelsemyten och Mary Poppins. Dessutom ofta på en slags metanivå som förhöjer satiren. Som om Monty Python i sina bästa dar mötte Stjärnornas krig.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Visst går det att argumentera för att handlingen ibland blir lite väl ofokuserad, men det är rollfigurerna, deras käbblande, tillkortakommanden och inbördes relationer som är behållningen. Redan upptakten - eller förlåt de två separata inledningscenerna – slår an tonen. 

Först en romantisk bilfärd i realistisk stil, i Missouri 1980, med ett förälskat par. Sen ett hopp 34 år fram i tiden, till den galna, färgstarka och klart våldsbenägna rymdvärld där resten av filmen utspelar sig. Under detta intro dansar Groot, minstingen bland galaxbeskyddarna, helt bekymmerslöst runt trots eldstriderna omkring honom till tonerna av Looking Glass 70-talsdänga Brandy (You’re a fine girl). 

En av många blinkningar till 70- och 80-talsmusik i äventyret där det fullständigt strösslas med popkulturella estetiska referenser. Groots bekymmerslösa hållning ger också en hint om hur resten av filmen kommer att bli: ständiga strider för att rädda galaxen och nya lömska hot. Men däremellan det verkliga, nerviga kittet: där kärlekshemligheter och livslögner avslöjas, fadersmord begås som skulle få Darth vader att darra och där rivaliserande systrar vill förgöra varandra.  

Dialogen är kvick och underhållningsvärdet stegras när Sylvester Stallone dyker upp som Stakar på en dekadent partyplanet, för att förskjuta Yondu sedan denne ägnat sig åt otillbörlig handel med halvgudar.

Under tiden grubblar Peter Quill/Star-Lord över sitt sanna ursprung i scener som får mig att tänka ömsom på Kung Fu panda 2 och Bo Vilhelm Olsson där i Tantolunden i Astrid Lindgrens saga Mio min Mio, där han drömmer om sin fader konungen i Rosengården.

Vad är verklighet och vad är fantasi i denna dröm, och hur mycket längtan finna det inte förborgat i där? I Sky-Lords fall dyker fadersfiguren Ego upp, och visar sig ha en egen, till synes helt paradisisk planet. Men skenet bedrar.

Ytterligare hot tillkommer i form av överprästinnan Ayesha och hennes guldglittiga undersåtar, som alla är ute efter att utplåna galaxens inbördes så olika beskyddare med  Star-Lord, Rocket Racoon, Gamora, Drax the Destroyer och Groot i fokus. Här får de dessutom ovärderlig hjälp av Mantis, en fjärilsliknande antennbärare av släktet ”empat” med förmågan att läsa av andras känslor och även förändra dem vid behov.

Intrigerna tätnar samtidigt som det oupphörligen underhållande innehållet går att läsa som en metafor för vår självupptagna, djupt oempatiska tid. En förstörd Sony Walkman och sanningen om en cancersjuk mor blir droppen för Sky Lord i uppföljaren där en enorm kärlek lagts ner i varje detalj från soundtrack till filmfoto. Ibland kan de djupaste sanningar komma till dig iklädd de löjligaste kostymer. Trots det medvetet pråliga utanpåverket är den här filmen vacker på insidan.